I veckan var vi återigen på parterapi. Vi kom att prata om ett fenomen, som nog händer i rätt många familjer när man får barn. Det kan beskrivas så här: Det KÄNNS som att man är en gammal hund. En trofast tjänare, som varit väldigt älskad under årens lopp. Så kommer ett gäng söta valpar, som behöver mycket tid och uppmärksamhet. Den gamle hunden behövs inte lika mycket längre. Alla börjar fundera på när den ska avlivas.
Okej, det var lite överdrivet beskrivet, men jag tror ni förstår vad jag menar. Det är lätt hänt att en eller båda föräldrar känner sig åsidosatt av partnern, när barnen kommer. Så är det här på båda håll emellanåt, och det beror främst på bristen av avlastning. Att vi väldigt sällan har barnvakter till alla barnen. Det händer bara om vi lämnar dem på dagis/fritids och tar ledigt från jobbet. Annars kan vi vuxna aldrig hitta på något tillsammans utan barnen. Det är självklart inte bra. Men vi vet om det.
Så vad göra man istället, förutom att använda dagis/fritids (om man får för kommunen), så den gamle hunden kan få lite odelad uppmärksamhet? Man måste förmodligen visa och tala om för den, att den är precis lika viktig som den var innan valparna, ja eller mer. Den är ju faktiskt mamma eller pappa till valparna. Och gärna vara tydlig med detta varje dag. Det tar ju inte särskilt lång tid.
(Och självklart blir det ungefär samma fenomen, för storasyskonen, varje gång man får ett nytt barn.)
Vilken bra beskrivning. Vi skulle verkligen behöva parterapi, men maken är avig mot det. Han känner sig nog mest som en gammal hund då jag mest orkar lägga min energi på barnen. Ska försöka tänka på detta som du skrev.
SvaraRaderaKänns igen.... Vi var aviga båda två, men det är SÅ värt det. Vi har pratat mycket bara vi två, men när en tredje person är med som styr samtalet så är det oslagbart. Se till att få med "den gamle hunden" mer i familjen är mitt tips. Annars blir det lätt att han drar sig undan och så blir det en ond cirkel, dvs han känner sig ännu mer som "den-gamle-hunden". Be honom om hjälp! Själv är jag dålig på det, dvs att be om hjälp. De vill vara behövda! :) Och glöm inte att tacka ordentligt efteråt. Positiv förstärkning gäller lika mycket där.... ;) Lycka till!
SvaraRadera