Lottas 5:1 regel

Lotta Abrahamsson har en regel som hon kallar 5:1. Hon frågar en person 5 saker och därefter får hon berätta något om sitt, oftast om ett specialintresse. Hon gör så för att andra ska orka med henne och för att hon ska fungera socialt. Fast hon erkänner att det ibland blir 1:1 eller kanske t o m 1:3 (hon frågar en sak och säger sen tre egna saker). Ja, så är det nog vi andra är, tänker jag..  Ibland är man 5:1, ibland 1:5. Allt annat är i alla fall bättre än 0:oändligheten.... (Man pratar bara om sitt och lyssnar inte ett dugg på andra.) Och vem orkar konstant fråga 5 saker, för varje sak man själv vill säga? Men säkert en bra tankeregel för henne. Att hon tar i lite extra, så hon får lite marginal mot hur det brukar vara i de flesta konversationer.

Jag tycker att den där regeln är så bra, att jag börjat lära M den. Men han har 1:1. Han är ju liten och regeln ska vara lätt att följa och komma ihåg. Han tyckte faktiskt att det var rätt kul, när vi turades om att berätta saker som betydde något. Och det fastän jag hittade på saker som jag trodde han skulle tycka var skittråkiga, för att lära honom att ha tålamod med andra. Han tyckte t o m det var lite intressant att höra om gubbarna på mitt jobb. :)

Och vet ni vad, något för mig oväntat hände: Jag hade lättare för att lyssna på honom, när jag visste att det fanns ett slut på det han skulle säga (och inte en lång monolog om samma sak om och om igen). Jag klarade faktiskt att höra vad han sa om vindkraftverken han älskar, och att prata lite med honom om dem.