Translate

onsdag 10 augusti 2011

Föräldrar som vägrar att inse - hur gör man?

Med anledning av kommentaren jag fick till inlägget "Hjälpmedel för kommunikation: Mina-vänner-bok" kommer här lite tankar kring föräldrar som vägrar inse att deras barn behöver en diagnos för att få rätt hjälp. Som ni ser svarade jag på kommentaren, men kände att jag ville ha hjälp med att tänka till ytterligare. Jag ställde frågan på Autism- och Asperger-förbundets diskussionsgrupp på facebook. Nedan följer en sammanställning över svaren jag fick. Svaren är så kloka att jag valt att citera för att inte riskera förvanska dem. De har godkänt det.


Tankar om varför förnekelse är vanligt:

"Många gånger är nog förklaringen att den/de förnekande föräldern/rarna har uppenbara drag av diagnosen själv/själva, men varit högfungerande nog att aldrig ha haft några problem och givetvis ingen diagnos ställd. Man känner alltså igen sig själv tydligt, och själv är man ju helt normal, alltså finns inga problem..."

En kommentar till kommentaren ovan:
"Eller, så har du helt rätt ända t.o.m. 'sig själv tydligt'. Sen har man vissa problem själv men inte så tydliga och inte så allvarliga. Och man har märkt att om man behandlar barnet på ett visst sätt så fungerar det rätt bra, bara det att andra behandlar barnet på ett annat sätt och säger att något är galet med den ungen..."  

"Tror att 'problemen' ofta finns i släkten. Det kan finnas andra släktingar som man är van att visa hänsyn emot, t ex genom att inte låtsas som om de har AS eller AST. När sedan ett barn eller barnbarn visar samma handlingsmönster, följer man samma regler och behandlar också det barnet som 'speciellt' eller 'unikt'. Ofta finns det krav på att acceptera 'individualism' eller egensinne." 


Några tankar om hur man bäst når föräldrarna: 

"Jag tänker att det är viktigt att din vän på ett varsamt sätt visar barnets föräldrar vad hon ser, och då beskriver både barnets starka sidor och det som ställer till problem. Använd inte laddade ord som autism/Asperger, diagnos, funktionsnedsättning/handi​kapp/störning etc utan var så konkret, enkel och inlyssnande som möjligt. Ta det lugnt och få igång en dialog och fokusera tillsammans på vad man kan göra för att stödja barnet. Som förälder är det lätt att hamna i försvarsposition om någon kritiserar ens barn och då lyssnar man inte alls."

"Det där är SVÅRT! Så gott som alla föräldrar går i försvarsställning om man 'kritiserar' deras barn... Om man försöker antyda att deras barn kanske har ett handikapp - en funktionsnedsättning."

"Fokusera på pojkens behov. Typ 'Det här har han jobbigt med' och 'Så här kan vi hjälpa honom'"



Några tycker att man ska exemplifiera:

"Jag har märkt att en del människor precis som du säger, anser att barn är olika och ja det är dom men en del saker är ganska tydliga vid tex. Aspergers, ett tips kan vara att prata om sitt eget eller ett barn man känner med aspergers vilka bra egenskaper samt vilken problematik de har och att man är glad att de har fått sin diagnos, för barnet har lättare att få rätt hjälp och stöd. istället för att tala om för dom att man misstänker att deras barn har Aspergers , så kan man beskriva hur ens eget barn beteer sig i olika situationer, så kanske dom själva börjar se likheterna och börjar fråga själva eller söka information på nätet."


Hur man talar till föräldrar, speciellt om man misstänker/tycker att de har liknande drag:

"Var konkret. Människor utan Autism eller Asperger glömmer VÄLDIGT ofta bort att man ska vara konkret när man talar till oss."




Flera stycken skriver att detta är jättesvårt, kanske t o m omöjligt och rekommenderar att man tar andra vägar än att gå via föräldrarna:

"Jag tror inte att man kan göra så mycket. Men däremot så kan ju alltid förskola o skola gå vidare. Men det är tråkigt att behöva gå såna vägar."

" Oj Jag blir så ledsen när jag läser sånt för tyvärr är det så jag själv växte upp! Och hur får man människor som inte vill förstå att förstå! Det går nog inte! Eller gör det de! Min släkt är av slaget att det inte finns sånt här! Och jag har köpt diagnoserna på min 9-åriga dotter! så hur gör man! Hur gör man när man har barn med autism/asperger och alla säjer det är inget du bara hittar på!? Eller hur gör man som 6-7 åring när man står där och inget begriper man är tvungen att förstå annars kommer smällen! Jag lider med dessa barn för jag har varit där jag vet hur det kan gå om man inte har någon som förstår eller ser och hjälper till! MITT RÅD är att skriva ett brev till IFO=Familj och Individ. Hur illa det än låter för det behövs att man får veta vem man är hur man är och ju tidigare desto bättre så man har en chans att växa upp med rätt lärdom!"

"Kan inte ett alternativ vara att påtala att han på något sätt mår dåligt och försöka få hjälp via de 'skyldigheter' som dagis har att se till att barnen får det de behöver? De har ansvar för att alla barn ska må bra under tiden de vistas på dagis. Föräldrarna kanske också har någon typ av problematik som gör att de inte vill ta till sig vad personalen säger? Kanske är det lättare som förälder att ta till sig info om de kommer från någon expert, typ de som finns på habiliteringen"

"Det bästa, tror jag, är inte att tala med föräldrarna, utan att tala med barnet självt. Eftersom det då kanske lättare kan förstå varför andra barn, skolkamrater och andra mobbar eller fryser ut dem. Barnen kan också få stöd för att gå sin egen väg: 'I did it my way'. "


Viktiga tankar om en pojke där en utomstående med eget diagnosbarn flera gånger påpekat för föräldrarna att deras son behöver hjälp:
 
"Jag tycker SÅ SYND om pojken! Jag anser att han utsätts för vanvård. Han behöver HJÄLP och FÖRSTÅELSE från både skola och familj. Personalen på skolan kan inte hantera honom. När han låser sig och skriker i timmavis står de där handfallna... Kommer jag dit kan jag bryta hans låsning på 2 sekunder genom att praktisera de knep som jag använder på min egen son. Det kommer att ta en ände med förskräckelse det vet jag. Han kommer antingen att börja skolvägra eller försöka ta livet av sig. Han pendlar rejält i humöret... Nu ska min son börja på en specialskola så jag kommer inte att följa den här pojken mer. De kan inte heller leka hemma eftersom hans mamma numera alltid har 1000 skäl till varför de INTE kan leka... Det är BARNMISSHANDEL! Föräldrar som vanvårdar sina barn borde anmälas! Barn har rätt till den hjälp som de kan få och den förståelse som de kan få!"

Sist ett tack till dig, som skrev kommentaren:
"De ska vara tacksamma att de har en sådan god vän som bara vill de väl!!!"

Slutligen vill jag sammanfatta vad alla i tråden verkar tycka: Som vuxen måste man agera, för barnets skull!  Ett stort lycka till och om du eller någon annan som läst detta vill ha mer stöd, skriv en kommentar här så svarar jag (efter bästa förmåga)! (Jag ser alla kommentarer, även på gamla inlägg.)

4 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Hej,
    Min mans brorsdotter har hela tiden varit lite "udda" och har svårt att minnas samt att få vänner. Jag tror att hon endera har asperger eller Adhd, eller både och. Hon har precis fyllt 9 år och jag vill gärna hjälpa henne men jag tror att hennes föräldrar inte skulle uppskatta om jag sade något om deras ögonsten, som de är ändock rätt less på eftersom hon har väldigt svårt med instruktioner, dvs hon gör om samma misstag väldigt många gånger. Om jag har försått det rätt, kan jag prata med barnet istället för föräldrarna? Jag vill så gärna hjälpa henne att förstå vidden av att skriva upp, almenackor mm. Jag tycker också att det är konstigt att skolan inte har fångar upp det, men så kanske det är i dagens skola? Svårt ämne det här.
    Vill också säga: vilket fantastiskt jobb du gör!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :)

      Ja, det låter onekligen som någon form av NPF, eller som att hon verkligen behöver rätt verktyg. Tänk på att det ofta är väldigt svårt att skriva upp saker när man är så liten, och måste titta på tavlan, sen på sitt papper, greppa pennan rätt, lyssna på fröken, minnas. Ja allt på en gång, är rätt svårt. Barn med NPF kommer ofta hem med ofullständiga instruktioner över läxor. Det är ibland så det upptäcks. Och sen måste man ju komma ihåg ATT det var något man skrivit ner, och veta var man lagt sin kalender. Nog så svårt om man har ADHD. Kan vara svårt för många vuxna, så inte helt lätt för en 9-åring. Men man kan absolut arbeta in rutiner, som gör att hon alltid har det på samma ställe och då faktiskt kommer ihåg att man tittar i almanackan när man kommer hem från skolan. Osv.

      Ja, det är väldigt förvånande att hennes lärare inte reagerar. Har du funderat på att ringa anonymt till skolsyster och berätta vad du vet? Skolsyster kan sedan ta upp detta med ansvarig pedagog, som då får sig en tankeställare. Jag kan INTE rekommendera dig att nämna NPF direkt med föräldrarna, men det är du ju inte heller inne på. Då är risken att du utestängs från deras familj och har ännu mindre möjlighet att hjälpa flickan.

      Det finns däremot inget som hindrar att du kommer med tips i det lilla. Fröken kanske kan hjälpa till att skriva ner läxan? Vara lite extra tydlig. Du kan ju säga det till föräldrarna, att fröken kan dela ut tydliga lappar till alla barn och föräldrar. Eller mejla er föräldrar. Att flickan får sitta nära en kompis som kan påminna henne. Att flickan får sitta längst fram, så fröken kan ha lite extra koll och ögonkontakt. Det hjälper många, lärde jag mig på en kurs. Att fröken berättar: Varför? När? Hur? Hur länge? Med vem? osv när något nytt ska göra. Tydligare scheman för barnen. Att fröken hjälper till lite extra med start och avslut, och sammanhang som kan vara svårt. Bilder funkar för många. Ord försvinner, medan bilder finns kvar, så man kan gå tillbaka och titta igen. Ja, fundera på tips i det lilla UTAN att nämna NPF. Säg saker som: "Jag hörde om någon som hade exakt samma problem. De löste det genom att...."

      Stort lycka till! Ge inte upp! Många har jättestora problem som tonåringar och de behöver all hjälp de kan få, och helst så tidigt som möjligt. Det är hemskt för dessa barn där föräldrarna förnekar och pedagogerna inte ser. Jag tror själv, att de har det som sämst. De vet själva att de är annorlunda, och klandrar sig själv för det. Och kan inte hjälpa sig själva.

      Skriv igen, om det är något. Bloggen innehåller en del tips: Bl a detta inlägg, men jag tipsar gärna direkt som svar på kommentarer, som nu.

      http://aspergermamma.blogspot.se/2012/05/en-skola-for-alla.html

      Radera
  3. Hej, min lillebror visar tydliga tecken på ADHD. Pappa och hans mamma vägrar inse detta. Jag har påpekat det sedan han var 3 år och nu fyller han snart 6. Vad kan jag göra? Det är helt sjukt att dom inte kan KOLLA DET BARA!?!? Dom förnekar helt när jag säger något men andra stunden sitter dom själva där och kommenterar på han hyperaktivitet "varför kan du inte sitta still", "sluta slå på dendär" osv. Sen håller dom på o pluttar med honom hela tiden, han är så bortskämd och utåtagerande. Ofta när jag leker med honom blir han så uppe i varv att han blir våldsam.
    Vad ska jag göra..?

    SvaraRadera