Translate

lördag 2 mars 2013

Vi leker Angry Birds

I måndags på kursen Talkability, pratade vi om att leka utifrån barnets intressen. Vi har tidigare lekt Super Mario, som lillebror är mycket intresserad av. Vi har lekt Super Mario både hemma och på lekplatsen. Min läsare Hanna fick mig att inse att vi missat att leka "Arga fåglarna" (=Angry Birds), efter det datorspelet. (Sammanfattat om spelet: Grisarna har ätit upp fåglarnas ägg. Man hjälper fåglarna att hämnas genom att skjuta dem med en slangbella på grisarnas hus, så att det rasar.)

I morse tyckte jag det var dags för ett försök att få barnen att leka detta tillsammans. Vi letade upp de leksaksgrisar vi hade hemma, tog fram lite klossar och byggde olika banor. Jag hittade några självlysande stjärnor, som vi inte fått upp i taket i sovrummet ännu. Sicken tur! Fast annars hade man kunnat tillverka dem av papper. De fick motsvara stjärnorna i spelet, som man får när man klarat en bana. Lillebror hittade på en massa andra saker: Att det fanns flygande stjärnor, att grisarna sköt tillbaka (kanonen syns i bild), vad olika tillbehör kostade, hur många liv vi hade, bonusbanor osv osv.




Vi hade som tur var dessa fåglar. Ju mer likt verkligheten man kan leka, desto lättare är det att få med lillebror i fantasin. Men han är samtidigt flexibel. Jag slängde in en extrafågel (se bilden), och den fick vara med. Kanske för att den "pratade" med honom, initialt... Rätt mycket går, om man leker fram det, berättar fördelarna med varje ny sak, och ger honom lite tid att vänja sig vid det nya.


Jag passade på att prata lite om ansiktsuttryck med lillebror, och frågade hur grisarna och fåglarna kände sig. "Glada" var svaret. Då frågade jag lillebror hur han hade känt om någon hade ätit upp hans ägg. "Arg!" svarade han. Jag påpekade att fåglarna hade sänkta ögonbryn och faktiskt såg rätt arga ut. Han höll med. Så bad jag honom göra sin arga min. Han märkte själv att han sänkte ögonbrynen.

Vi har prata om detta med att förklara ansiktsuttryck på Talkability-kursen. Rätt självklart, men hur ofta tar man sig egentligen tid att förklara? Enligt kursen, ska man göra ansiktsuttrycket tydligt och långsamt, ge barnet tid att titta och tänka, förklara med ord hur man känner sig och eventuellt peka på sitt ansikte om det behövs. Man kan även göra ljudeffekter eller säga något knasigt ord, för att fånga barnets uppmärksamhet.

Även lillasyster hittade på en bana. Hon ville ha ballonger som grisar och det gick förstås bra det med. När jag ritade dit ett ansikte och knorr på en rosa ballong, så accepterade lillebror den som en gris på sin bana.


Jag tyckte först att vi skulle stå en bit bort och kasta fåglarna, så vi skulle härma kastparabeln, som finns i spelet. Men lillebror och lillasyster tyckte att det var för svårt att träffa, så de gick fram och slog ner husen med fåglarna i händerna. Där fick jag vara flexibel....

Efter att vi hade lekt ett tag, tröttnade lillebror och sökte upp iPaden, och började spela själva spelet. Jag lät honom hållas. Förmodligen var han trött och behövde vila. Och om han spelar spelet lite, så kanske han få fler idéer till leken nästa gång vi leker?

Tyvärr var inte M intresserad av att vara med. Kanske nästa gång?

4 kommentarer:

  1. Svar
    1. Oj, det har jag missat. Måste läsa. Har inte hunnit. Men vad kul att det funkar för fler! :)

      Annars tror jag att tjuv-och-polis-spelen är underskattade. De lär barnen den leken.

      Radera
  2. Underbart. Helt enkelt underbart! Blir glad i hela kroppen när jag läser! Vilken kreativitet! :)

    SvaraRadera