Translate

lördag 2 april 2011

Tidiga symptom

Jag har nyligen fått många frågor om tidiga symptom och hur vi upptäckte det på M, så här kommer det!

0-1 år: Jag tror att det är svårt att upptäcka högfungerande autism så här tidigt. Vi misstänkte inget när M var så här liten. Allt verkade vara inom normalvariation. Jag vet att många av er som läser om autism och har bebisar är oroliga, men mitt råd är att inte fundera på autism innan barnet är 1-1.5 år, om det utvecklas normalt. Om barnet är väldigt svårt att få kontakt med, ovanligt gnälligt och helst vill vara för sig själv hela tiden, ska man ta det på allvar och ta upp det med BVC. Det är så gravt autistiska barn (icke högfungerande) beter sig. Själv har jag förstås märkt på lillebror och lillasyster väldigt tidigt att de inte är gravt autistiska, eftersom de varit väldigt sociala och lätta att få kontakt med. Jag tror att det i många fall går att utesluta grav autism hos en bebis, speciellt om de är väldigt sociala och intresserade av människor. Därmed inte sagt att motsatsen gäller! En bebis som är mer avvaktande behöver INTE ha autism. Hängde ni med? Ditt barn kanske har symptomen nedan, men ändå inte har autism. Normalvariationen mellan små barn är stor, så om allt nedan stämmer på ditt barn - oroa dig ändå inte. Det är svaga tecken, som bara beskriver min son. Och barn kan utvecklas i rätt riktning på kort tid. Detta är min efterkonstruktion, INTE en beskrivning hur man hittar aspergerbarn under ett år... Njut av barnen sådana de är, och oroa er inte så mycket. Jag var extremt orolig för M, min förstfödda, och det var jättejobbigt. Och det blev bra även att han inte är normal! Han är en sån fin kille, med Aspeger och ADHD! Med de andra två har jag slappnat av mycket mer och mer njutit av att se dem utvecklas i sin egen takt! Men i alla fall, min efterkontruktion:
* Nu i efterhand kan jag säga att han hade lite längre till leenden än sina syskon. Vi fick jobba mer för att få honom att skratta.
* Han härmades inte. Reaktionen uteblev när man räckte ut tungan eller gjorde något annat. Jag minns att jag läst att små barn räckte ut tungan tillbaka, och blev besviken men inte tänkte mer på det då. Än idag har han svårt att härmas. Forskning har visat att autistiska barn har få spegelneuroner i hjärnan.
* Han var väldigt klumpig när han kröp. Jag minns att när han stannade efter att ha krupit med fart, kunde han inte samtidigt stanna huvudet. Det kom farande och han slog i det i golvet hela tiden om vi inte var med och fångade. Han lärde sig absolut inte av att slå sig. Tänk, så många självsäkra kommentarer vi fått om att han minsann skulle lära sig bara vi lät honom slå sig....
* Han var EXTREMT tidig med talet. Han sa sina första ord när han var 7-8 månader. Ända sen dess har han haft talets gåva och han har pratat hela tiden, dvs han tänker högt. Man får skavsår i öronen!

1-2 år
* Han var klumpig när han gick och snubblade ofta.
* Han pratade fortfarande otroligt bra. Flerordsmeningar kom när han var 15-månader.
* Handviftandet började. Han viftade med påsklämmor, gurkstavar osv.
* Han var totalt ointresserad av andra barn och ville aldrig vara med på lekar. Han ville bara titta på.
* Mycket var läskigt och skrämmande
* Han hade specialintressen. Han kunde jättemånga möllor/väderkvarnar från en faktabok vi köpt till honom. Saker som snurrade var intressanta och han hade även klockor som intresse, både vanliga och kyrkklockor.
* Han var lite repetitiv.
* Vissa lekar ville han inte leka alls som t ex gräva i sandlådan och bygga torn med klossar. Han kunde, men ville att vi skulle bygga sandkakor och torn och han beundrade det vi gjort och/eller rev.

2-3 år
* Han var väldigt lillgammal och talet är väldigt bra både i innehåll och grammatiskt och han använde många svåra ord.
* Han hakade upp sig på folks hår och glasögon. Nu efterhand har jag förstått att det var för att allt annat i ansiktet på människor var svårt för honom att se. Han hade svårt att tolka ansiktsuttryck. Han blev jättearg på mig när jag inte hade mina glasögon på mig när jag hämtade honom på dagis. Han skrek att jag skulle gå hem och hämta dem. Glasögonen var nog en stor del av mig för honom. Det har blivit bättre med åren.
* Han har/hade extremt bra minne för detaljer och saker som hänt för länge sen. Han kunde t ex namnen på alla som hämtade och lämnade på dagis.
* Vi började märka att han har mycket lättare för siffror än sina kamrater. Och lätt för bokstäver.
* Rent allmänt tyckte vi och många andra att han var överintelligent inom många områden. Vi fick ofta höra: "Nej, det är inget fel på M. Han är lite överintelligent bara!" Hm, snällt menat, men SÅ farligt att säga om ett barn som har svårigheter också... Risken är att föräldrarna lyssnar och struntar i att söka hjälp. Vi lyssnade som väl var inte så länge på detta.
* Han började säga att han ville bli vuxen och frågade hur länge han skulle behöva vara barn. Om man har svårt att tolka ansiktsuttryck och gester, är andra barn svåra att förstå. Vuxna som är mer logiska och f a mest kommunicerar via tal, var och är lättare att förstå för honom.
* Han hade svårt för fantasilek (men kom igång med det senare) och snurrade mest på hjulen på bilarna, t ex.
* Han hade svårt för förändringar och ville helst att allt skulle vara exakt likadant som innan, stort som smått.
* Han var väldigt repetitiv. Sa samma meningar och fraser om och om igen. Fastnade på saker.
* Han var ofta i sin egen värld och svarade inte på tilltal. Jag vill säga några ord om detta. Har du ett barn som är mycket i sin egen värld och inte svarar på tilltal, be BVC göra syn- och hörseltest och helst skicka en remiss till Audiologen för en ordentlig hörselutredning. Det är vanligt att små barn hör dåligt, p g a vatten i öronen och det upptäcks tyvärr ofta alldeles för sent. Synd, för då får de sent tal helt i onödan, och rör i öronen gör ju att de hör igen! Det var här vi började. När vi insåg att M både hörde och såg, gick vi sen vidare.

3 år och uppåt
*  När han var 3,5 år kunde han svara rätt på frågor vad det var för veckodag i förr-förr-går och i över-över-morgon. Han visste även vad alla ord började på för bokstav (förutom de som är uppenbart svåra som sch-ljud, cirkus och zebra etc)
* Han vill mest vara för sig själv och bestämma allt i leken. Nu hade han kommit igång med fantasilek, men den var och är efter jämngamlas nivå.
* Han pekar sällan ut saker för att visa oss.

När det gäller våld, så är och har han aldrig varit en våldsam person. Min personliga teori är att våld och autism inte hör ihop, egentligen. Man hör ibland att barn med autism är våldsamma. Jag tror att det har att göra med att de, i så fall, har svårt att uttrycka sig och då tar till skrik och våld. Lillebror och lillasyster är båda sena i talet, och jag kan märka dessa tendenser hos dem, när orden saknas. M har alltid gjort sig förstådd, t o m som bebis när han gjorde bebis-tecken.

Glöm inte bort att ovanstående är min son - inte en generell beskrivning som gäller för alla Asperger barn. Vill ni läsa generell fakta om symptom innan 3 års ålder, titta här:

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/tidiga_tecken/tecken_pa_autism_hos_barn_under_tre/

Vi har misstänkt Asperger sen han var 2 år, vetat sen han var 3-3,5 år men fick en diagnos på honom först när han var 5 år. Den tiden när vi själva visste men inte hade diagnos, var oerhört jobbig. Som väl var höll dagispersonalen med oss, men det var oerhört jobbigt att förklara för övrig omgivning varför vi trodde Asperger. Det har blivit mycket lättare sen han fick diagnosen. Nu kan vi bara säga "Så här är det!" och alla tror oss direkt och vi kommer direkt in på de intressanta frågorna och diskussionerna utan att känna oss ifrågasatta.

19 kommentarer:

  1. Tack för din information, syrran. Jag läser alla inlägg och lär mig mycket trots att jag känner M rätt bra. Fortsätt! =)

    SvaraRadera
  2. Bra att just du säger det! Det blir lätt att man blir hemmablind och tror att man sagt allt till alla, så om DU (som känner M väldigt bra) lär dig mycket så ska jag fortsätta informera alla som vill läsa! Det kommer M och hela vår familj ha gott av, i form av ökad förståelse! Och den dan du själv får barn, kan just detta inlägg vara bra att ha. Bra att ha det nedskrivet, innan man börjar glömma.

    SvaraRadera
  3. Va bra skrivet! jag har en vuxen son som har ADHD och jag påpekade redan när han var mycket liten att han var så stel i motoriken men fick svaret att: Ja så kan en del barn vara... Idag är han 26 år och fick diagnosen ADHD för 6 månader sen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Suck! Folk fattar inte att "så kan en del barn vara" innefattar barn med autism och ADHD med mera, men att de bara inte har någon diagnos, än...

      Radera
  4. Mkt bra skrivet, har en son som är under utredning just nu.

    SvaraRadera
  5. tack för bra läsning! har en kompis vars barn är 21mån.... jag vågar inte riktigt säga något till mamman, och även om hon själv misstänker något så skulle hon inte medge det i första taget.. (hon har själv stora svårigheter pga olika orsaker). Men iaf, barnet är väldigt stel i sina rörelser, barnet har svårt med ögonkontakt (Och har alltid haft) men barnet hejar alltid numera, barnet vill INTE att andra barn tar i hen, då får hen Panik. hen vägrar dela med sig av SINA saker, hen verkar få panik.
    Hen är inte intresserad av att kolla på bilderna i böcker utan älskar att sitta och bläddra i dem. Hen ÄLSKAR att kolla på tvreklam! står som paralyserad med öppen mun..... Hen är språkligt försenad, verkar inte förstå särskilt mycket och kan väl ett 10 tal ord bara... (däremot kan hen springa och även hoppa/skutta jämnfota, men ser ändå enormt STEL ut när hen gör detta..)

    Jag vet inte om det är tecken eller om föräldrarna inte stimulerar barnet och även ger det barnet behöver i form av kontakt, lärande osv.
    Ja just det, barnet sitter ogärna i famnen, vill inte kramas, inte pussas. Bara ibland med sina föräldrar..... men ytterst sällan..

    Tacksam för svar :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Ursäkta du fick vänta på svar. Det har varit mycket annat på gång i mitt liv. Hur-som-helst, det du beskriver skulle mycket väl kunna vara autism. Jag tänker att det är bra om föräldrarna utreder, för ärligt talat är det många av symptomen du skriver som barn med autism ofta har. Jag känner igen det mycket från mina söner. Jag tror inte alls att det är föräldrarna som varken gjort något, eller missat att göra något viktigt. "Normalbarn" söker t ex kroppskontakt. Det är inget man behöver lära dem, om de inte har annorlunda perception vill säga.... Och det går inte över med ålder. Det är viktigt att utreda tidigt så man kan sätta in rätt stöd tidigt och minska det som är jobbigt och träna upp det som är svårt. Jag antar att barnet inte går på dagis än. När/om det gör det så kommer personalen nästan helt säkert reagera och ta upp detta med föräldrarna. Det är deras jobb och de måste i princip söka stöd för ett sånt här barn. Så om du inte känner att du måste agera nu, så kan du nog avvakta. Sånt här är känsligt för många.... Hoppas att de vaknar upp snart! Tack för att du bryr dig. Fint av dig.

      Radera
    2. såg ditt svar på mitt inlägg först nu. :) mamman säger att personalen sagt på förskolan att barnet är som vilken 2åring som helst..... så det är ju svårt att veta om det verkligen är så, för mamman har "förfinat" saker förr, sagt att barnet kunnat saker som hen inte kunnat, och när pappan varit med så har han rättat sin sambo.. ;)

      det kommer väl med tiden, barnet har utvecklats massor på ett halvår helt klart, men håller ändå inte den ögonkontakt som barn normalt gör, söker inte kontakt heller. har ju ett barn i exakt samma ålder och det är STOR skillnad på dem.. (sen är ju förstås mitt barn extremt kontaktsökande i sin tur... ;) )..

      Men ja, hade mitt barn betett sig så som deras så hade jag reagerat.. fick veta att mammans kusin är gravt autistisk, även så har mamman själv autistiska drag (hennes psykolog som sa det)... något mamman sa sig skämmas för och ville absolut inte göra någon vidare utredning.... :O ;)
      Så det kan ju förklara till att de inte reagerar på barnets beteende, jag vet inte....

      Har inte vågat sagt något iaf, det är ju som du också skriver, enormt känsligt ämne....

      Mvh Molly

      Radera
    3. Hej igen Molly!
      En jättesvår fråga. De verkar inte riktigt mottagliga och förskolan ser inte något heller. Det verkar bara vara du som ser och då är det ju oerhört svårt. Om du säger något så kanske de tar avstånd från dig och då kan du förstås inte hjälpa till alls. Jag hade legat lågt om jag var du. Så svårt, jag vet. Har själv varit där..... Jag tror förstås på dig och du inbillar dig inte detta. Så klart. Det är många drag där.... Det är ju som du skriver starkt ärftligt och då extra svårt att få föräldrarna att inse för det är ju "inget fel på dem". Många barn blir därför utan hjälp, för även om föräldrarna klarat sig bra, så är det inte alla barn som gör det.

      Skriv igen om du undrar något Molly, så ska jag försöka svara lite snabbare. Lycka till!

      Radera
    4. Hej! Kom tillbaka hit igen via en googling på barn med asperger.
      Vill bara uppdatera läget, flickan jag skrev om har föräldrarna nu sökt hjälp för.. hon är nu 5.5år.. har jättesvårt med övergångar, behöver en hel del anpassningar både hemma och på förskolan.. är gränslös i kontakten med andra människor.. på ett avvikande sätt. Avviker fortfarande med ögonkontakten, men viss ögonkontakt finns ändå.

      Hennes lillebror har troligen grav autism (ska utredas i höst) och föräldrarna har väl insett nu att flickan har svårigheter hon med...

      Mvh Molly, som nyligen själv fick diagnos på en av sönerna, autism nivå 1 (asperger då).
      Han är 8år, och sådär våldsam och agressiv.. pust.. väntar på tid hos hab!

      Radera
    5. Hej Molly! Tusen tack för att du återkom och återkopplade! Ojdå vad tufft för er alla. Bra att dina vänner insett. Det blir så mycket lättare när man vet om vad det är alla kämpar med. Och angående din son: Har du varit i skolan och tittat hur han har det? Och är du insatt i att man kan få barnen att må bättre med rätt kost. Vet inte om du läst mer i min blogg, men lillebror är mycket lugnare sen vi la om kosten. Han var väldigt aggressiv förr.

      Radera
  6. Hej! Undrar om du skulle vilja svara på några funderingar jag har runt min ettåring?
    Kort och flyktig i ögonkontakten, dock aldrig svår att få kontakt med och söker själv kontakt.
    Mycket allvarsam. Givmild med svarsleende till folk hon känner men gravallvarlig mot alla andra.
    Pekar och säger dä, men tittar inte tillbaka på mig då. Följer min pekning, men tittar inte tillbaka för att bekräfta.
    Förstår mkt lite av vad man säger verkar det som.
    vad ska man tro?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Oj, en jättesvår fråga med ett sånt litet barn. Jag är absolut inte expert på det, men jag tror att det är för tidigt att säga. Rätt normalt i den åldern, kanske? Mitt råd är att hålla lite koll på det och ringa BUP och fråga om du är orolig. Det är ju viktigt att barn med autism kommer in snabbt, men vid ett år tror jag det är för tidigt att säga. Däremot så är det ju viktigt att du får svar på dina frågor och blir bra bemött. Inte kul att vara orolig.

      Radera
  7. Vilket bra och informativt inlägg! Min 14-åring fick sin aspergerdiagnos som 13-åring. Jag hade anat något länge men "folk" runtomkring tyckte att jag överanalyserade. Mitt barn höll ihop utåt i alla år men kraschade av utmattning i åk. 6. Då förstod vi att skolan behövde anpassas. Diagnosen kom efter kraschen.Mitt barn är nu en så kallad hemmasittare men vi kämpar med återgång till skolan och anpassningar i hemmet. Det svåra med asperger är att förmågan är så ojämn.
    Önskar jag hade sett din text för längesen!
    Trevlig sommar!

    SvaraRadera
  8. Brukar dina barn bli jätte arga ibland för det brukar jag också och jag har adhd

    SvaraRadera
  9. Brukar dina barn bli jätte arga ibland för det brukar jag och jag brukar också få mycket våld i mig och jag har också ADHD

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Ja lillebror kan bli jättearg - se mitt senaste inlägg.

      Radera