Tidiga symptom

Jag har nyligen fått många frågor om tidiga symptom och hur vi upptäckte det på M, så här kommer det!

0-1 år: Jag tror att det är svårt att upptäcka högfungerande autism så här tidigt. Vi misstänkte inget när M var så här liten. Allt verkade vara inom normalvariation. Jag vet att många av er som läser om autism och har bebisar är oroliga, men mitt råd är att inte fundera på autism innan barnet är 1-1.5 år, om det utvecklas normalt. Om barnet är väldigt svårt att få kontakt med, ovanligt gnälligt och helst vill vara för sig själv hela tiden, ska man ta det på allvar och ta upp det med BVC. Det är så gravt autistiska barn (icke högfungerande) beter sig. Själv har jag förstås märkt på lillebror och lillasyster väldigt tidigt att de inte är gravt autistiska, eftersom de varit väldigt sociala och lätta att få kontakt med. Jag tror att det i många fall går att utesluta grav autism hos en bebis, speciellt om de är väldigt sociala och intresserade av människor. Därmed inte sagt att motsatsen gäller! En bebis som är mer avvaktande behöver INTE ha autism. Hängde ni med? Ditt barn kanske har symptomen nedan, men ändå inte har autism. Normalvariationen mellan små barn är stor, så om allt nedan stämmer på ditt barn - oroa dig ändå inte. Det är svaga tecken, som bara beskriver min son. Och barn kan utvecklas i rätt riktning på kort tid. Detta är min efterkonstruktion, INTE en beskrivning hur man hittar aspergerbarn under ett år... Njut av barnen sådana de är, och oroa er inte så mycket. Jag var extremt orolig för M, min förstfödda, och det var jättejobbigt. Och det blev bra även att han inte är normal! Han är en sån fin kille, med Aspeger och ADHD! Med de andra två har jag slappnat av mycket mer och mer njutit av att se dem utvecklas i sin egen takt! Men i alla fall, min efterkontruktion:
* Nu i efterhand kan jag säga att han hade lite längre till leenden än sina syskon. Vi fick jobba mer för att få honom att skratta.
* Han härmades inte. Reaktionen uteblev när man räckte ut tungan eller gjorde något annat. Jag minns att jag läst att små barn räckte ut tungan tillbaka, och blev besviken men inte tänkte mer på det då. Än idag har han svårt att härmas. Forskning har visat att autistiska barn har få spegelneuroner i hjärnan.
* Han var väldigt klumpig när han kröp. Jag minns att när han stannade efter att ha krupit med fart, kunde han inte samtidigt stanna huvudet. Det kom farande och han slog i det i golvet hela tiden om vi inte var med och fångade. Han lärde sig absolut inte av att slå sig. Tänk, så många självsäkra kommentarer vi fått om att han minsann skulle lära sig bara vi lät honom slå sig....
* Han var EXTREMT tidig med talet. Han sa sina första ord när han var 7-8 månader. Ända sen dess har han haft talets gåva och han har pratat hela tiden, dvs han tänker högt. Man får skavsår i öronen!

1-2 år
* Han var klumpig när han gick och snubblade ofta.
* Han pratade fortfarande otroligt bra. Flerordsmeningar kom när han var 15-månader.
* Handviftandet började. Han viftade med påsklämmor, gurkstavar osv.
* Han var totalt ointresserad av andra barn och ville aldrig vara med på lekar. Han ville bara titta på.
* Mycket var läskigt och skrämmande
* Han hade specialintressen. Han kunde jättemånga möllor/väderkvarnar från en faktabok vi köpt till honom. Saker som snurrade var intressanta och han hade även klockor som intresse, både vanliga och kyrkklockor.
* Han var lite repetitiv.
* Vissa lekar ville han inte leka alls som t ex gräva i sandlådan och bygga torn med klossar. Han kunde, men ville att vi skulle bygga sandkakor och torn och han beundrade det vi gjort och/eller rev.

2-3 år
* Han var väldigt lillgammal och talet är väldigt bra både i innehåll och grammatiskt och han använde många svåra ord.
* Han hakade upp sig på folks hår och glasögon. Nu efterhand har jag förstått att det var för att allt annat i ansiktet på människor var svårt för honom att se. Han hade svårt att tolka ansiktsuttryck. Han blev jättearg på mig när jag inte hade mina glasögon på mig när jag hämtade honom på dagis. Han skrek att jag skulle gå hem och hämta dem. Glasögonen var nog en stor del av mig för honom. Det har blivit bättre med åren.
* Han har/hade extremt bra minne för detaljer och saker som hänt för länge sen. Han kunde t ex namnen på alla som hämtade och lämnade på dagis.
* Vi började märka att han har mycket lättare för siffror än sina kamrater. Och lätt för bokstäver.
* Rent allmänt tyckte vi och många andra att han var överintelligent inom många områden. Vi fick ofta höra: "Nej, det är inget fel på M. Han är lite överintelligent bara!" Hm, snällt menat, men SÅ farligt att säga om ett barn som har svårigheter också... Risken är att föräldrarna lyssnar och struntar i att söka hjälp. Vi lyssnade som väl var inte så länge på detta.
* Han började säga att han ville bli vuxen och frågade hur länge han skulle behöva vara barn. Om man har svårt att tolka ansiktsuttryck och gester, är andra barn svåra att förstå. Vuxna som är mer logiska och f a mest kommunicerar via tal, var och är lättare att förstå för honom.
* Han hade svårt för fantasilek (men kom igång med det senare) och snurrade mest på hjulen på bilarna, t ex.
* Han hade svårt för förändringar och ville helst att allt skulle vara exakt likadant som innan, stort som smått.
* Han var väldigt repetitiv. Sa samma meningar och fraser om och om igen. Fastnade på saker.
* Han var ofta i sin egen värld och svarade inte på tilltal. Jag vill säga några ord om detta. Har du ett barn som är mycket i sin egen värld och inte svarar på tilltal, be BVC göra syn- och hörseltest och helst skicka en remiss till Audiologen för en ordentlig hörselutredning. Det är vanligt att små barn hör dåligt, p g a vatten i öronen och det upptäcks tyvärr ofta alldeles för sent. Synd, för då får de sent tal helt i onödan, och rör i öronen gör ju att de hör igen! Det var här vi började. När vi insåg att M både hörde och såg, gick vi sen vidare.

3 år och uppåt
*  När han var 3,5 år kunde han svara rätt på frågor vad det var för veckodag i förr-förr-går och i över-över-morgon. Han visste även vad alla ord började på för bokstav (förutom de som är uppenbart svåra som sch-ljud, cirkus och zebra etc)
* Han vill mest vara för sig själv och bestämma allt i leken. Nu hade han kommit igång med fantasilek, men den var och är efter jämngamlas nivå.
* Han pekar sällan ut saker för att visa oss.

När det gäller våld, så är och har han aldrig varit en våldsam person. Min personliga teori är att våld och autism inte hör ihop, egentligen. Man hör ibland att barn med autism är våldsamma. Jag tror att det har att göra med att de, i så fall, har svårt att uttrycka sig och då tar till skrik och våld. Lillebror och lillasyster är båda sena i talet, och jag kan märka dessa tendenser hos dem, när orden saknas. M har alltid gjort sig förstådd, t o m som bebis när han gjorde bebis-tecken.

Glöm inte bort att ovanstående är min son - inte en generell beskrivning som gäller för alla Asperger barn. Vill ni läsa generell fakta om symptom innan 3 års ålder, titta här:

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/tidiga_tecken/tecken_pa_autism_hos_barn_under_tre/

Vi har misstänkt Asperger sen han var 2 år, vetat sen han var 3-3,5 år men fick en diagnos på honom först när han var 5 år. Den tiden när vi själva visste men inte hade diagnos, var oerhört jobbig. Som väl var höll dagispersonalen med oss, men det var oerhört jobbigt att förklara för övrig omgivning varför vi trodde Asperger. Det har blivit mycket lättare sen han fick diagnosen. Nu kan vi bara säga "Så här är det!" och alla tror oss direkt och vi kommer direkt in på de intressanta frågorna och diskussionerna utan att känna oss ifrågasatta.