Jag skrev i ett tidigare inlägg att vi funderar på att berätta för M om hans diagnos. Det har vi ännu inte gjort.
Ikväll hade vi en stund för oss själva M och jag, då han var helt fokuserad på det vi pratade om. Jag sa att jag hade träffat en kompis och att hon också har en son som är rätt lik honom (vilket är sant). Jag berättade att det finns rätt många barn som honom ute i världen, men bara inte så många på hans skola. Och att alla inte har "törstiga händer", men att de har lätt och svårt för ungefär samma saker som honom.
Ja sa att det kanske finns ett annat namn är "törstig hand" och frågade om han ville veta det och i så fall när. "När jag är 6,5 år." blev svaret. Det är om en vecka... Hm, vi får se vad han säger om en vecka... Jag vill i alla fall att vi ska säga "Asperger" när vi berättar, utan att berätta att det är ett syndrom, eftersom han kommer ta det negativt. Och ordet autism får vänta lite, eftersom det också är laddat för honom.
Han var alltså inte riktigt redo att höra namnet ikväll, men det var ett bra tillfälle att förbereda honom på innebörden. Jag sa att vissa saker är mycket svårare för honom än för andra barn, men att han själv inte märker det, eftersom han inte vet hur det är att vara de andra barnen. Jag nämnde att han har svårt att läsa ansiktsuttryck och att det därför är lite svårare för honom att förstå andra barn. Jag förklarade att det var därför dagispersonalen tvingade honom att spela "Grimasjakten" - så att han skulle lära sig. Det var egentligen snällt!
Och sen nämnde han själv det där med att klättra. Jag sa att allt det som är extra svårt för honom, kan han lära sig även om det är jobbigt ibland, och det vill vi hjälpa honom med. Då drog han själv slutsatsen att det är därför han haft en resursperson sen dagis. (Vilket hjälpt hans utveckling otroligt mycket! Rekommenderas!)
Sen gick vi in på hans fördelar. Jag sa att han inte hade varit så duktig på matte, om han inte hade varit ett av de där barnen. Och att de andra barnen i skolan nog får mycket svårt att öva sig till hans "matte-fiffighet". Och sen sa jag att han också varit jätteduktig som (i princip) lärt sig läsa själv. Och att hans (långtids-)minne också är jättebra. Då blev han så glad och stolt. Jag valde att avsluta med det positiva, så att vi skulle avsluta diskussionen på ett positivt sätt.
Sist frågade jag om han trodde att jag hade ändrat på honom, så han var mer som de andra barnen, ifall jag hade kunnat. "Näe!" kom det direkt och med eftertryck. Han tittade på mig och jag såg i hans ögon att han visste att det var sant. Jag sa: "Du har rätt, det skulle jag aldrig. Du är så fin exakt sån som du är och jag är så stolt över dig. Det enda jag skulle vilja ändra lite på är den törstiga handen, eftersom den är så jobbig för dig." (Man kan diskutera ifall det är pedagogiskt att introducera en sån här tanke hos ett barn. Jag skulle inte rekommendera det, ifall barnet självt inte har sådana funderingar. Eftersom M har och länge har haft det, vill jag gärna diskutera det ofta på ett positivt sätt. Vi pratar mycket om att jag älskar honom "precis, exakt sådan som han är". Och hans svar visar att det sjunkit in hos honom.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar