Jag kunde inte låta bli att fråga Emma, när hon hade velat veta om sin diagnos, om hon hade fått välja. Hon fick veta när hon var 17 år och hade innan dess slussats runt till olika ställen utan att få rätt hjälp. "Från födseln" sa hon lite skämtsamt. Och jag tror faktiskt att det ligger något i det, även att många föräldrar (till skillnad från Emmas föräldrar) vet diagnosen och får rätt hjälp till barnen utan att barnen vet. Vi berättade ju i måndags för M och det känns verkligen helrätt nu när vi gjort det. Jag tror på att man ska berätta när de är tillräckligt stora för att begripa ens förklaringar, men tillräckligt små för att ta det på ett naturligt sätt utan att själva lägga för mycket värderingar på det hela så de riskerar bli knäckta, självdestruktiva eller t o m deprimerade. Berättar man när de är små, kan MAN SJÄLV styra värderingarna och lägga en bra grund inför framtiden.
M och jag har pratat en del om vad Asperger innebär. Mitt budskap, sammanfattat till honom:
1) Du har svårt för vissa saker som de flesta andra barn har lätt för t ex klättra och förstå ansiktsuttryck. Detta kan och ska vi lära dig, och det är också därför du har extra hjälp i skolan och hemma.
2) Du har mycket lättare för vissa saker som är svåra för andra barn, t ex matte. Det kan vara svårt, om inte omöjligt, för de andra barnen att bli lika bra på matte som du.
M är så logisk, så ovanstående låter totalt sett som något positivt för honom, framställt på detta sätt. Nu är inte min tanke att lura honom, utan bara att få honom att se positivt på sig själv och sin diagnos. Lite "pepping", helt enkelt! Och vi har sedan tidigare pratat mycket om vad just han måste öva mer på (alla människor har saker de måste öva på), så det behöver vi inte diskutera i detalj just nu... Ovanstående resonemang har verkligen lyft honom. Vi har fokuserat på matten och att den innebär att han t ex kan bli jätteduktig på att konstruera vindkraftverk. Det gör honom så glad, för han älskar verkligen vindkraftverk över allt annat. Han har redan börjat planera hur hans vindkraftverk ska se ut... Och det viktigaste av allt - när jag lägger fram det så här, vill han absolut inte "byta bort" sin Asperger för att bli som "alla oss andra" (jag har frågat), dvs han är nöjd med sig själv sån som han är!
Och sen har jag vänt på det. Vi har ju berättat att några till i släkten har "lite Asperger", så han har frågat mig om jag har det också. "Nej, det har jag inte! Älskar du mig lika mycket ändå, fastän jag inte har Asperger som dig?" Och det gör han! Och så vi kom in på diskussionen att kärlek och Asperger är två helt olika saker, som inte hör ihop. Välbehövlig den också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar