Idag hade M och lillebror en fantastisk stund i studsmattan. De brukar inte få hoppa tillsammans, eftersom det är farligt. Och oftast vill de hoppa för sig själva och att vi ska ta bort den andre av dem, men idag enade de sig emot mig och ville faktiskt hoppa tillsammans. Man får välja sina strider, tänkte jag och satt kvar i studsmattan och höll koll på dem istället. Sicken tur! De hade verkligen jättekul; skrattade, sprang och hoppade en lång stund. Det var ett unikt ögonblick och det fullkomligt strålade i Ms ansikte när han tittade på lillebror. Jag gissar att enbart ni som har barn som är likadana, dvs som inte är så särskilt intresserade av andra barn, förstår hur jag kände där i studsmattan. Jag saknar ord att beskriva den underbara känslan.
Men samtidigt så kände jag en sorg. En sorg att de inte alltid har det så där bra tillsammans. Men sen tänkte jag, att detta kanske är början på att M faktiskt kommer leka med sina syskon. Kanske för att lillebror pratar så mycket bättre nu än för några månader sen. Jag försöker tänka så, istället för att sörja det barn som M inte är. Sen tänkte jag på M och hur ensamt det måste vara att vara honom. Han hör liksom inte hemma fullt ut någonstans, varken hos oss vuxna eller hos de andra barnen. Han är på något konstigt vis mitt emellan. Han tyr sig hela tiden till vuxna, och är väldigt lillgammal, men han är ju ett barn!
Det var säkert ett fantastiskt ögonblick för båda pojkarna. För lillebror eftersom han sällan får kontakt med M, i alla fall fullt ut på detta sätt. Det måste vara frustrerande för honom, att ha en 3 år äldre bror som nästan aldrig vill leka med honom eller ens prata med honom. Men tur att lillebror är en så levnadsglad kille, som bara kör på och skriker "Ta bort snöret!" när han blir arg på viftandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar