M:s farfar var här idag. Jag sa till honom, när M hörde, att M undrar om farfar verkligen också har lite Asperger (som vi föräldrar har sagt). Farfar var direkt med på noterna och pedagogisk som han är sa han: "Ja, det har jag, med kyrkor och böcker och sånt där." M sken upp och såg lättad ut. Sen stängde jag altandörren, och tänkte att de fick prata om detta själva, utan min inblandning.
M har vindkraftverk som sitt största intresse, och farfar har kyrkor. Farfar är präst och doktor i kyrkohistoria. Det finns många likheter dem emellan. M tycker t ex om kyrkor han också, även om han är mest intresserad av kyrkklockorna. Ibland får jag för mig att det finns ett speciellt band dem emellan. I alla fall så tror jag att farfar känner igen sig själv i M. Det var ett stort ögonblick för mig när farfar (=min svärfar), fick veta Ms diagnos, tog det lugnt, log mot mig och sa "Det kommer nog från mig. Det kommer nog ingen annanstans ifrån." Det var stort av honom att erkänna, och det hedrar honom! Jag har länge tyckt att min svärfar har vissa av dragen (inte alla), så det var oerhört lättande för mig att han själv erkände, helt utan omsvep. Och han intresserar sig och vill veta mer om autism. Han har gått en kurs för anhöriga. Efteråt sa han till oss: "NU förstår jag hur mycket ni tränar honom och hur duktiga ni är."
Men i sakfrågan ovan, har faktiskt både jag och farfar tänkt om. Ni som läst mina tidigare inlägg, vet att min far dvs Ms morfar förmodligen har Asperger och att vi tror att M har det från båda håll. Morfar är för närvarande på behandlingshem för sitt alkoholmissbruk. Han har återhämtat sig förvånansvärt bra, så jag tror att det är dags att jag säger till honom att han ska läsa på om Asperger, och fundera på om han själv tror att han har det. Jag kommer inte ljuga om att jag ser många likheter mellan honom och M. Jag tror att det kan hjälpa morfar att må bättre i sin depression - om han förstår vem han är och varför. Det är mest därför jag tänker göra det, men jag gör det även för Ms skull, om de kommer träffas någon gång ingen (vilket jag verkligen hoppas på). Jag vet nämligen att även morfar skulle erkänna för M att han har "lite Asperger", om han själv bara insåg det. Det är SÅ viktigt att alla i släkten med olika Aspergerdrag erkänner för M och säger: "Jag har också det så här! Jag har också en inre förstärkare/törstig hand!" osv. Då kommer han känna sig mer normal och inte lika ensam. Å det är precis vad han behöver just nu. Det ser jag i hans små ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar