Nu har vi berättat!

Nu vet han! I alla fall att det heter Asperger! Ikväll så frågade jag honom igen exakt NÄR han ville veta om det fanns ett annat namn än "törstig hand". Jag påpekade att 6,5 år, som han tidigare angett som denna dag, är på torsdag. Kanske för tidigt? Jag föreslog att vi skulle vänta till sommaren? "Vet du?" frågade han då. "Ja!" svarade jag ärligt. Då blev han nyfiken, började flina och bad mig berätta. Jag tog med honom till maken. Maken och jag var lite tveksamma, men M stod på sig, så vi berättade. Han skrattade och var glad hela tiden och smakade på ordet: "Assspppeergeeer" och såg rätt nöjd ut faktiskt. Vi gjorde inte så stor grej av det. Jag tramsade lite med honom samtidigt. Jag frågade om han kände sig annorlunda nu, om något hade ändrats. "Nääe!" blev svaret och jag sa att han fortfarande var samme lille M för mig. Det är ju bara ett namn!

Jag förklarade bakgrunden. Att en snäll man som hette Hans Asperger hade sett att det fanns många pojkar som var likadana och behövde hjälp med ungefär samma saker och var bra på ungefär samma saker. Han ville hjälpa dem och därför kallas det Asperger, efter honom. Och jag berättade att alla på Barnhabiliteringen gör precis som Hans - jobbar med att hjälpa barn med Asperger. "Om vi inte hade letat upp det här namnet hade vi inte kunnat få all den här fina hjälpen. Alla föräldrar letar upp hjälp till sina barn med det som de har svårt för." sa jag och exemplifierade med ett tvillingpar i klassen som nyligen fått hörapparater. M köpte det utan följdfrågor.

Därefter påpekade jag att nu kan vi/han leta upp andra barn som är som han, och då sken han upp som en liten sol. Han namngav direkt min kompis son och sa att han också har Asperger. Det var faktiskt inte en enda missnöjd eller ledsen min under hela tiden vi pratade om det. Han verkade lättad att det verkligen finns ett namn, men kanske kommer det ett bakslag. Vi får portionera ut det i små portioner, som han kan hantera. Och orden "syndrom" och "autism" får vänta lite... Men bra att han vet det riktiga namnet, för barnen i skolan börjar fråga, och han kan inte säga "törstig hand" särskilt länge till.

Maken, i sin tur, berättade att man kan "vara asperger" på många olika sätt. Farfar t ex, orkar inte umgås med andra människor särskilt länge. Efter ett tag måste han gå undan och läsa en bok. Och maken berättade även att Asperger sitter i huvudet, inte i handen. Jag tror att maken slog in en viktig väg. Vi ska berätta om alla i släkten som har Asperger-drag och hur det yttrar sig (morfar, farfar, pappas farmor och hans pappa dvs maken själv). Det kommer göra det lättare för honom att bära, och han kommer förstå att han har en ljus framtid!