Idag nämnde M återigen killen som gick i hans dagisgrupp och som har autism och utvecklingsstörning. Han var rädd för honom, och jag har förklarat att det berodde på utvecklingsstörningen, inte autismen! Det är förstås inte hela sanningen, men så har jag sagt ett tag; att det var utvecklingsstörningen som gjorde att killen nöps osv. Jag har sagt så eftersom ordet autism varit så negativt laddat för M. Jag sa att det var för att killen inte var så bra på att prata som han tog till våld, precis som lillebror. Ordet utvecklingsstörning har jag översatt till "inte-lika-fiffig-i-hjärnan" och vi har pratat väldigt mycket om det; att man inte kan hjälpa vad man har "fått i sin ritning" (=DNA) och att det var väldigt jobbigt på dagis för den där killen. Jag tror att det börjar gå in hos M.
Så därefter vågade jag gå in på ordet autism, fastän jag egentligen tänkt vänta lite med det. Jag sa att autism bara betyder att "hjärnan funkar lite annorlunda". Att man behöver hjälp med andra saker än de flesta andra människor, men att det ibland kan det betyda att man är fiffigare på vissa saker. Och så sa jag att det mest märks för personen själv, inte lika mycket för alla andra. Sen lät jag det va. Allt detta har jag ju sagt flera gånger om honom. Får se om han själv drar slutsatsen så småningom, ifall vi fortsätter prata om detta. Det är det jag vill, för då kommer det inte kännas lika jobbigt för honom, mer naturligt. Jag hoppas att han ska säga: "Asperger är kanske en slags autism?" Jag tror i alla fall att han håller på att sluta tycka att autism är något obehagligt, och det är det viktigaste.
När jag nattade honom ikväll, kunde jag inte låta bli att fråga vad han skulle säga om någon kom fram och retade honom för att han har Asperger Syndrom. "Det går bra!" (dvs att ha Asperger) blev det självklara svaret. Jag vet inte om han riktigt förstod min fråga, för han blev inte alls ledsen vid tanken. Men jag tror det är ett bra tecken - det visar nog bara att han går med snälla barn och bra pedagoger. Jag ville i alla fall inte gå in mer på den vägen, om han nu inte började tänka så själv. Vi får helt enkelt bara jobba på att stärka honom, så löser det sig, den dagen någon råkar säga något dumt eller retsamt. Och jag tror att han, om han får lite tid att vänja sig, kommer att vänja sig även vid ordet autism. Men jag tänker hålla mig till min förklaring ovan. Det bara går ju inte att berätta den ursprungliga betydelsen för sitt barn (enligt wikipedia): "Begreppet autism myntades av den schweiziske psykiatrikern Eugen Bleuler och betyder själv-försjunkenhet eller upptagenhet. Ordet kommer från det grekiska ordet αυτος (Autos), som betyder 'själv'." Tänk att få höra: "Du är själv-försjunken och självupptagen"... Tala om destruktivt. Hur förbättrar man det? Hade någon sagt så till mig, hade jag nog tyckt att det var väldigt motigt att bättra mig... (Och autism är ju SÅ mycket mer än det!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar