Barn som bits och slåss

Idag tänkte jag skriva några ord om barn som bits och slåss, fastän jag är väldigt skeptisk till att det har något med autism att göra. Visst finns det barn med autism som är utåtagerande, precis som neurotypiska barn. Min tro är att det främst är barn som är sena med talet som tar till våld, eftersom de blir frustrerade när de inte kan kommunicera sin vilja. (Därmed inte sagt att alla barn som är sena med talet är utåtagerande.) Många barn med autism är sena med talet, så därför vill jag beröra ämnet.

M har aldrig bitits eller varit våldsam på något vis. Det är nästan som att han saknar instinkt att försvara sig, i alla fall fysikt. Vi får faktiskt peppa honom att försvara sig när småsyskonen ger sig på honom. Det är som att han är rädd för att försvara sig och hellre hittar på ursäkter som: "Det gjorde inte så ont" osv. Verbalt har han alltid varit jättetidig och enormt stark.

Lillebror, å andra sidan, är raka motsatsen. Han bits, han slåss, han skallas, han sparkas, osv. Allt han kan komma på för att få sin vilja igenom eller leva ut sin frustration. Vi har haft jättemycket problem med detta och inte lyckats få bukt med det ännu. Det är inte så att någon av oss vuxna slåss (jag vill bara påpeka det), och jag tror inte heller att han lärt sig det av de andra dagisbarnen. Å nej, han är en "naturbegåvning" och det är i sådana fall han som lär ut till de andra barnen...  Och det har nog sitt ursprung i att han varit så sen med talet. Ni kan ju tänka hur bra detta har varit i kombination med en 1,5-år yngre syster som drar i allt han har i händerna... Vi måste faktiskt fortfarande vara med dem hela tiden. Annars kan det gå snett väldigt fort, med hemska konsekvenser som följd... Och hon kan faktiskt bitas någon gång ibland, hon också. Hon är också sen med talet... (Ni kan säkert tänka ut hur vi har det här hemma: En aspergare som kräver sitt och två småtroll som ständigt behöver "punktmarkeras". Ibland är det en kamp att komma igång med matlagningen.)

I alla fall: Det stora problemet med bitandet och utåtagerandet, är att ingen verkar veta hur man ska komma till bukt med det. Ta bort honom ifrån dessa situationer och invänta mognad. Ignorera honom helt (skäll absolut inte) och ta bort honom innan han ser att det andra barnet gråter (så han inte får någon tillfredsställelse), är det tips jag tror på mest. Ger det honom ingen uppmärksamhet, inte ens någon negativ, kommer han sluta, är teorin. Men detta är SÅÅÅ svårt i praktiken. Ibland när vi lyfter bort honom från ställen han inte ska vara på, biter han oss jättehårt och då bara skriker man rätt ut som reflex. Lillebror har tagit några riktiga ordentliga bett i maken, nu senast ikväll. Maken försökte senare förklara för lillebror hur fel det är att bitas, genom att berätta en saga om en barnkrokodil, men jag tror inte heller att det hjälper. Vi har pratat med honom om det SÅÅÅ många gånger, utan att det gett effekt. När han blir arg är instinkten att bitas, punkt. Strunt samma att han egentligen vet hur fel det är och hur ont det gör på oss andra. Vi kallar honom skämtsamt för reptilen ibland. (När han inte hör.) Sanningen är att man är helt maktlös. Vi har verkligen försökt allt.

Hälften av makens kollegor säger att man ska bitas tillbaka, dvs hälften av hans kollegor har inte koll på barnuppfostran... Man kan inte bitas tillbaka och tro att det ska gå in hos små barn. Då legitimerar man ju bitandet! Som att slå någon på käften för att personen slagits... Det går helt enkelt inte fram, utan tvärt om tänker barnet: "Pappa bits, så det kan jag också göra." (Men större barn kanske kan skrämmas till att sluta på detta sätt, men då tror jag att man kan förklara istället...) Dessutom vet ju lillebror att det gör ont, för lillasyster har ju bitit honom några gånger.

Slutligen, har ni några bra tips på hur vi ska få lillebror att sluta bitas, snälla skriv dem!!!!