Dagen till ära, tänkte jag berätta om ett av våra fyra största problem för tillfället. Jag har nyligen nämnt de andra tre som är: handviftandet (den "törstiga" handen), upprepningarna och klädtuggandet. Det fjärde är att han fortfarande luras alldeles för mycket. Det har inte blivit bättre.
Till en början kan det verka sött. Vuxna skrattar ofta initialt åt honom när han luras eller vänder på saker ("tvärt-emot"). Och det är en del av problemet - han får positiv uppmärksamhet för det! Men efter ett tag så blir folk irriterade eftersom han inte slutar. Man tröttnar ju på att höra tugg om saker som är fel... Vi brukar säga till de vuxna direkt, att de inte ska ge positiv uppmärksamhet åt honom.
Vi har försökt att förklara för honom att folk blir arga osv, men inget hjälper! Och att låtsas att man inte lyssnar funkar sådär. Då upprepar han bara sig igen. Vi känner oss rätt maktlösa! Är det någon som har tips, så vill vi gärna veta! Vi kommer ta kontakt med BUP för att få ytterligare stöd i frågan.
Idag, efter skolan, tänkte jag och maken lura honom rejält. Inte av pedagogiska själv, utan det hör liksom till, precis som tomten på julafton. Det är kanske opedagogiskt, men andra sidan om man får luras riktigt ordentligt en dag på året, kan man kanske hålla tillbaka det lättare alla andra? Men jag är skeptisk. Näe, vi behöver verkligen hjälp med detta. Vi är rädda att han ska utveckla mytomani. Eller att alla andra barn tycker att han är riktigt knäpp eftersom han säger saker som är fel.
När jag läser detta gamla inlägg, så inser jag att detta beteende till stora delar har försvunnit av sig självt. Ibland så säger han saker som är fel, för att få en reaktion och kontakt. Men inte alls som förr. Nu undrar han oftare vad folk tycker om olika saker. Jämför saker: Vilket berg som är högst och vilken stjärna som är störst osv. Jag vet inte varför det minskat. Om det är att han mognat, eller för att vi lagt om kosten. Lite av varje kanske?
SvaraRadera