Hur man får ett barn som lyckas i livet

Jag kunde inte låta bli att fråga Emma Magnusson hur man som förälder ska göra för att ens (högfungerande) autistiska barn ska lyckas, precis som hon, med att ha ett eget liv, ett eget jobb o s v.

Först tvekade hon lite och sa att det är så olika för olika individer, men sen sa hon väldigt klokt att det var att hitta balansen mellan att skydda barnet och ta hand om dess oro samt att våga utsätta det för saker så att det kan växa; dvs skydda men våga trycka på. Hon sa att det är en jättesvår balansgång, och jag håller verkligen med henne. Vi har själva länge haft sådana här funderingar, och man undrar konstant om man gör rätt. Pushade vi honom för hårt nu, eller gav vi med oss för lätt? Det känns väldigt sällan som att "Nu gjorde vi helt rätt!". Det är först efteråt, när man ser resultat eller när resultatet uteblev, som man får svar. Vi ifrågasätter oss själva och varandra hela tiden, och värderar om våra beslut. T ex är det dags att M ska somna själv, eller är det taskigt och gör honom otrygg? Det gäller i och för sig vår uppfostran av de två andra barnen också, men mycket mycket mer för M. Ni som har autistiska barn, vet vad jag menar. Jag är säker på att ni känner igen er.

En liten parentes: Vad gör detta ifrågasättande med oss som föräldrar? Och hur påverkar det oss om vi dessutom blir ifrågasatta av släkt, vänner, kollegor och samhället i stort? Fundera lite... Inte blir vi precis självsäkra och stärkta i vårt föräldraskap... Som jag läste i en av alla de böcker om Asperger jag läst: "Om folk verkligen visste hur vi hade det, skulle de ge oss en klapp på axeln och säga att vi är enormt duktiga som kämpar på utan att ge upp, istället för att ge oss menande blickar...." Tänk på det föräldrar till autistiska barn! Om ingen annan klappar er på axeln - klappa er själva och varandra på axeln emellanåt! Ni är duktiga, eftersom ni måste... Låt inte tvivlet och ifrågasättandet som gör er till fantastiska autistföräldrar, sänka er självkänsla! Det är tvivlet och ifrågasättandet som hjälper er hitta balansen i Emmas balansgång.

Åter till mina funderingar kring vad Emma sa: Att vi pushat honom, trots protester, har givit honom många framgångar som jag är så tacksam för att han haft. Det ångrar jag inte, men jag är glad att Emma så tydligt beskrev sin oro. M är en väldigt orolig själ, så jag tror faktiskt att vi måste tänka lite mer på att ta hand om den där oron också. Genom att lyssna, förklara och vara en stabil punkt i hans tillvaro. Och speciellt kring de saker som han frågar om, kärlek t ex. Jag vet inte hur många gånger jag sagt till honom att mammakärleken aldrig förändras. Att den alltid är densamma så länge jag lever. Att jag älskar honom exakt, exakt lika mycket som syskonen. Att man kan inte sluta älska ett barn, ens om man försöker. (Okej, jag tror kanske inte helt på det själv med tanke på hur världen ser ut, men jag säger så till honom för det passar på världen runt omkring honom, och gör honom lugn.) Han blir alltid så nöjd och trygg av att höra detta, och jag kan säga det till honom hur många gånger som helst, även i framtiden. Och helt utan klander för att han frågar om och om igen.