M har sedan länge varit rädd för skelett. Han såg av misstag hårdrocksgruppen Danzigs logga på en kodödskalle. Den har han prata om i månader. Och han har pratat ännu längre om kossan på Bregottpaketet. "Jag vill aldrig mer äta grön Bregott mer i hela mitt liv!" brukar han säga. Blå Bregott går däremot hur bra som helst. Fråga mig inte varför...
För tillfället frågar han mycket om saker som kan gå sönder i kroppen. Det är mycket snack om brutna ben, porslinsögon osv. Det är jobbigt att han hakar upp sig på så hemska saker redan nu, när han bara är 6 år. Vi försöker helt tiden styra in honom på bättre tankar, men dessa funderingar återkommer ändå hela tiden just nu. Vi måste nog hitta några konkreta resonemang som kan ta udden av dem.
Det var när vi var ute i trädgården och lekte som jag kom på något jättebra: Tält har ju skelett! Och "tält-skelett" är ju inte alls läskiga. Jag påpekade det för honom och frågade om han var rädd för tältskelettet, men det var han inte. Och vi har två små leksakstält, men bara det ena är uppsatt. Jag förklarade skillnaden hur tält ser ut utan skelett; som tälttyget vi har i skåpet och frågade vilket han tyckte var bäst: "Med skelett" blev det självklara svaret. Och därefter förklarade jag att det är så vi människor blir utan skelett; som tältduken. Sen måste skallen se ut på ett visst sätt för att ögonen ska få plats osv. Vår hjärna tolkar det som något läskigt, fastän det egentligen är något jättebra, precis som i "Inte alldeles ensam"-boken. (Se inlägget "Boktips för mörkrädda barn". Jättefin bok som både jag och M älskar.) Han verkade tänka i rätt riktning, men jag är övertygad om att vi får prata om det här MÅNGA gånger till. Men det är kanske ett sätt att ta udden av hans rädsla?!
Ikväll läste jag en annan fin nyinköpt bok som heter: "Lisa, Sam och sköldpaddan". Den handlar om ett syskonpar som hittar en sköldpadda som de tar som husdjur. Flickan bryter därefter armen, och tvingas gå med gips i veckor innan det läker och blir bra som innan. Gipset gör att hon förstår hur sköldpaddan känner sig i sin balja: Sköldpaddan kan inte vänja sig vid ett liv i fångenskap precis som Lisa inte kunde vänja sig vid gipset. Så hon släpper ut den. Det är Ilon Wikland som illustrerat, så det är många fina och mysiga bilder i den. Helt klart en bra bok för M, att läsa om benbrott! Och den blir inte sämre av att Lisa har empati med sköldpaddan och att syskonen har en bra relation, bl a ger Sam henne sköldpaddan efter att hon brutit armen. Detta är två viktiga saker som vi jobbar med och som M behöver mycket stöd med: Hur andra känner det och hans relation till syskonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar