Translate

lördag 11 augusti 2012

Minimal och tydlig kommunikation

Vid NPF och med barn i allmänhet, talas det ofta om att man ska tala enkelt och konkret, så att barnen förstår vad man menar. Vi vuxna säger ofta för långa meningar och använder för svåra ord, som barnen inte förstår. Och man ska berätta vilket beteende man önskar hos barnet. Inte vilket man inte önskar. För när man berättar vad man inte vill, så ger man inte ett barnet någon ledtråd om vad det är man vill. Och själva har de oftast inga andra förslag på hur de ska bete sig. Det alternativ som återstår: Det som de redan gör. Bättre att göra det, och få skäll för det, än att inte ha något alternativ alls.

Till exempel: Barnen är lite väl vilda och springer runt i huset. Då säger man kanske: "Sluta springa! Lugna ner er!" Även om "Lugna ner er!" är en uppmaning dvs något som man vill, så är det inte så särskilt konkret. Och det ger inget förslag på HUR barnet kan lugna ner sig. Då är det effektivare att säga saker som: "Kom hit, så läser vi en saga!" eller "Kom så tittar vi i skåpet, vilken leksak du vill leka med!"

Och om man går till sig själv, så är en dålig strategi mycket bättre än ingen strategi alls. Till exempel: Du steker hamburgare på teflonpannan. Det är dags att vända dem. Du hittar inte något bra bestick mer än en metallgaffel, som du vet egentligen inte ska användas i en teflonpanna. Vad gör du? Hamburgarna bränns snart. Klart du använder gaffeln! Att din partner kommer in och säger: "Nej, inte metall i teflonpannan!" hjälper dig inte. Du kommer ändå vända burgarna med gaffeln, för du har inget val. Men om han/hon säger: "Använd stekspaden som står i diskstället, istället!" så kanske du tänker om. Nu tänker kanske någon att läget med hamburgarna skiljer sig från barnexemplet, eftersom det kan börja brinna och är lite halvakut. Men barn, och kanske NPF-barn i synnerlighet, har ju sämre tålamod än oss vuxna. Och spring i benen känns väldigt starkt för dem. Det känns kanske akut för dem?

Jag känner igen mig i allt detta, när någon har ett utbrott. Då kör maken och jag med minimal kommunikation. Vi talar så enkelt och tydligt som möjligt med varandra och använder oss av kodord (som gärna får bli fler, tips någon?):

Rött: Kris - någon är på väg att slå sig riktigt illa - hjälp! Släpp det du har i händerna och spring!
Orange: Risk att det blir rött snart
Garageläge: En vuxen måste gå undan snarast
Han bits: Lillebror försöker bitas - se upp!
Ta M/lillebror/lillasyster (så tar jag de andra barnen)

Och negationer fattar jag inte heller. När maken säger åt mig att: "Gör inte så." osv, då fattar jag ärligt talat inte vad han vill att jag ska göra istället. I en lugn situation fattar jag så klart, men inte när ett barn skriker mig i örat. Det blir bara för mycket för min hjärna.

När någon har ett utbrott, är det väldigt svårt att lyssna på någon annan och ta hänsyn till den personens åsikter, om hur man bör hantera utbrottet. Då bättre att man inte kommunicerar alls, och tar en utvärdering med vilken förbättringspotential som finns efteråt, i lugn och ro. Alternativt att man byter, så att den andre tar hand om barnet som har ett utbrott. Så gör vi ibland, när någon av oss har slut på idéer hur utbrottet bäst reds upp.

Och vi har regeln att vi helst inte skriker igenom huset, för det stressar hela familjen och lär barnen att skrika. Vill man något, så får man söka upp den andre och vara i samma rum när man pratar. Okej, det hålls inte alltid 100%, men då vet man åtminstone att det är viktigt om den andre skriker igenom huset.

3 kommentarer:

  1. Det här är den första bloggen jag nånsin följt. Du skriver otroligt bra!! Jag blir fångad och får rysningar eller tårar varenda gång jag läser!
    Jag känner nämligen igen mig.. Och för mig är det just nu så skrämmande. Vi har i dagarna tagit en första kontakt med läkare för att få utreda om vår 4-årige son har Aspergers. Samtidigt som jag är livrädd är jag även väldigt mån om att vara förberedd på vad som kan komma..

    Då läser jag här! Tack för att du delar med dig. Och tack för att du gör det så ärligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag blev verkligen jätteglad av din kommentar! :) :) Ja, jag försöker verkligen att vara mig själv och ärlig. För det är det enda jag kan vara riktigt fenomenalt bra på i detta liv - att vara mig själv. ;) Och vi lever alla här en kort tid. Vi sitter i samma båt. Varför inte hjälpa varandra lite, och göra resan bättre? Mindre skumpig!

      Kul att du gillar det jag skriver, men tråkigt att höra att du mår så där. Varför är du livrädd? Det är ju inget farligt! ;) Lite annorlunda är de, men väldigt fina. :) Och framför allt, så kommer du ha samma 4-åring efter utredningen som innan. Han förändrar sig inte, om ni får ett namn på hans drag. Däremot får ni bättre verktyg och därmed möjlighet att stötta honom till en bättre utveckling. Var glad att ni får hjälp så här tidigt! DET har hjälpt M mycket.

      Om du vågar berätta exakt vad som gör dig livrädd, så lovar jag att försöka peppa dig lite. ;)

      Och naturligtvis - välkommen hit till min blogg! Kommentera igen!

      Radera
  2. Så bra att du kopplar till neurotypiska sammanhang. Då är det lättare för alla som inte har NPF att också sätta sig in och känna igen sig i sammanhanget. :)

    SvaraRadera