Translate

måndag 27 augusti 2012

Matlagning inte så enkelt vid NPF

En av farhågorna jag har med reportaget som gjordes i Mat och Hälsa om vår familj, är att folk nu ska dra den felaktiga slutsatsen:
"Alla med NPF borde testa att lägga om kosten. Gör man inte det, så får man skylla sig själv."

Därför vill jag nu beskriva för er hur komplex matlagning egentligen är, utan att vi tänker på det. Och hur svårt det kan vara om man har NPF. Därmed inte sagt att det är svårt för alla med NPF. De är ju, liksom vi neurotypiska, individer. Och många har den suveräna förmågan till hyperkoncentration, dvs då de kan koncentrera sig så ofantligt bra på något som intresserar dem, att de blir duktiga på detta. Jag vet personer med NPF, som är mycket bra på att laga mat. Men de är ganska få, och förklaringen är då att matlagning är deras specialintresse. Betydligt fler är de som föredrar halvfabrikat, snabbmat och mackor. Och bara för att vissa klarar detta, tack vare ett specialintresse, så betyder det absolut inte att "alla kan bara de vill tillräckligt mycket". Du kan inte tvinga dig själv att tycka att något är kul. I alla fall inte till den grad som behövs här.

Jag tänkte lista NPF-egenskaper som kan ställa till det för en i köket, i punktform. Därmed inte sagt att allt stämmer på alla.

Jag tänker även använda ett exempel, på gluten-, socker, mjölk- och E-nummerfri mat som jag själv lagar: Panerad fisk av torskblock, klyftpotatis och hemlagad majonäs (eftersom vi vill ha kokosolja till allt, och ingen skadlig olja med för mycket omega-6), och skära upp lite grönsaker.

Dåligt arbetsminne
Ger svårigheter att planera och tänka i förväg. Först och främst måste vi ha handlat hem maten. Har vi majsmjöl och glutenfritt ströbröd hemma? Var i skåpet finns den i sådana fall. Människor med NPF måste ofta titta igenom hela skåpet, eftersom de inte minns sin egen ordning, eller var de ställde kartongen sist de använde den. Samma procedur för alla matvaror som ingår, på mer eller mindre lätthittade ställen..... Och om något tog slut förra gången man använde det, får man hoppas att man hållt det i minnet och skrivit ner det på en inköpslista. Och när det var dags att handla, hittat den där listan.... Annars är risken stor att en eller flera ingredienser saknas. Åka till affären och kompletteringshandla först, kanske?

Och man måste ha tagit ut torskblocken några timmar innan så de fått tina och blir lätta att dela.

Man har också svårt att tänka i flera steg, det vill säga det är svårare att tänka i förväg på alla moment som ska göras härnäst. Panera fisk t ex: Först tina den som sagt, eventuellt dela den, sen rulla i mjöl, sen i ägg, sen i skorpmjöl. Var ska allt få plats i köket? I vilken ordning tar man bitarna? Därefter lägga upp dem, på en plåt eller i en stekpanna. Se till att allt får plats. Sen tillräckligt med fett på varje bit, och peppra.

Man har svårare att komma ihåg allt man har på spisen. T ex är det svårare att komma ihåg att man har potatisen i ugnen medan man steker fisken. Det blir lätt att man glömmer att röra i dem. Och det är svårt att göra en sås samtidigt. Och potatisklyftorna ska ju egentligen förkokas i 5 minuter.....

Dåligt arbetsminne gör det även svårt att läsa recept. Först kommer en lista på ingredienserna. Därefter hur man gör. Instruktioner som "Blanda allt utom...", gör att man måste hoppa med blicken och memorera flera saker som ska blandas. Människor med NPF behöver oftast en eller få instruktioner i taget. Och en parentes: Bokstavstolkar man blir det ytterligare svårt med recept. Vilka ingredienser är de "torra ingredienserna"? Hur mycket är "en skvätt"?

Och räckte arbetsminnet för att komma ihåg grönsakerna?

Svårt att hitta i köket, eftersom alla intryck "trillar på en"
Förutom ingredienser, måste man leta rätt på kastruller, bestick och allt annat man behöver. Kastruller, stekpannor, potatisskalare, stekspadar, har en tendens att ligga på lite olika ställen. Och under andra saker. Och man måste ha kommit ihåg att leta upp dem, i god tid innan de behövs. Det är skitstörigt att leta efter stekspaden, medan fisken bränns. Eller grytlapparna, när potatisen måste ut.

Dålig tidsuppfattning
När ska man egentligen sätta in potatisen i ugnen för att den ska bli klar samtidigt som fisken? Och hur lång tid tar det att göra majonäsen? Ska man göra den innan eller efteråt?

Svårt att känna basbehov som hunger
Den här rätten tar ju lite tid att laga, så man måste komma ihåg i god tid, att börja med dem. Inte fastna vid datorn.... Man kan inte börja när blodsockret börjat sjunka, och man känner sig yr i huvudet....

Motorik och koordinaton
När man vänder fisken i paneringen och ägget, krävs en viss motorik. Likaså för potatisskalning. Det kan kräva så mycket koncentration att man inte orkar tänka på något annat än just potatisskalningen. Och då blir det ju jättetråkigt. Därefter har vi salladen kvar....

Överkänsliga sinnen: 
Man kan ha svårt med slammer från disken. Och det låter rätt högt när man vispar majonäsen. Mina killar får alltid vara i ett annat rum alternativt ha hörselkåpor på, när jag gör den. Lukter kan också ställa till det. Rå fisk luktar inte så gott i alla NPF-näsor. Och sen kan man även han problem med att få kladd på fingrarna. Det känns helt enkelt väldigt äckligt med kladd och våta saker på huden. Rått ägg luktar inte heller så gott, förresten. Även om man har handskar kan lukter "bränna fast" i näsan.

Lägg till att NPF-barnen i bakgrunden skriker och stör din koncentration. Eller springer runt p g a ADHD. Eller pratar non-stop på grund av ADHD i munnen. Någons blodsocker är kanske på väg ner, fortare än övriga familjemedlemmars? Du anar att ett utbrott är på väg, och blir stressad. Vad kan jag sticka åt honom/henne, för att rädda blodsockret en liten stund? Ja, ni fattar.... Allt annat än lugn och ro i köket.....

Nu vet jag inte om jag missat något. Kommentera gärna och fyll på min lista! Hur upplever ni det? Jag skriver bara utifrån det jag vet om NPF och mina erfarenheter från människor runt omkring mig, vad de berättat och hur de beter sig i köket. (Jag har ju inte dessa svårigheter själv.)

Men när ni läser ovanstående är det kanske inte så konstigt att många med NPF föredrar att mikra en korv, bre en macka eller beställa hem en pizza. Det besparar ju en ofantligt massa besvär, obehag och även disk. Att diska är oftantligt tråkigt det med, eftersom det kräver koncentration och kanske att man bara tänker på disken när man diskar.

Sen vill jag skriva några korta ord om hur det kan vara att handla när man har NPF. När alla intryck trillar på en, man hör, ser och luktar allt, har svårt att hitta i affären och att läsa sin egen inköpslista, och kanske måste manövrera en kundvagn samtidigt. Inte helt lätt det heller. Och att då stå och lusläsa innehållsförteckningar och se nya bra produkter i affären och att komma ihåg allt man ska handla, är inte det lättaste.

Sammanfattat: Det här med att alla med NPF självmant ska testa att lägga om kosten, är nog ingen förväntan vi ska ha på dem. Många behöver mycket stöd. Jag har ju lagt om vår kost, men jag är neurotypisk. Det har tagit mig över ett år att komma dit där vi är idag, och vi är inte färdiga än.

Förslag på stöd, om man inte har någon anhörig som kan hjälpa till: Varför inte allergikost i matlådor som alternativ för LSS? I alla fall initialt. Och mycket stöd med vilken mat man kan äta och hur man kan laga den. Enkla lättlästa recept. Hjälp med inköpslistor som funkar för individen. Och kanske hjälp att hitta några halvfabrikat, som kan funka? Att de ska laga all mat från grunden, är förmodligen lite väl optimistiskt. (Kanske är det bra nog, med glutenfri färdigpanerad fisk, pommesar med 4% rapsolja och ketchup med lite socker, istället för det jag lagade?) Hjälp att organisera skåpen, så man hittar lättare och snabbare. En diskmaskin åt alla. Osv. Om man vill testa, alltså. Det måste självklart vara valfritt.

PS. Nu är så klart inte min avsikt att avskräcka någon med NPF att testa att lägga om kosten. Jag tror att ni själva vet mycket väl hur ni fungerar redan, och att inget jag kan skriva ändrar på den saken. Det är absolut värt besväret att lägga om kosten, om ni vill testa. Lägg det på en nivå som funkar för er. Bättre med glutenfria halvfabrikat, än gluteninnehållande halvfabrikat.... Och självklart så svarar jag på era frågor, så gott jag kan. 

15 kommentarer:

  1. Hej,
    Tack vare detta inlägg nu förstår jag äntligen varför jag aldrig (nästan) kan få sallad av min man, som jag har tjatat om att jag vill ha sallad till maten! Det blir ju lite trisst att alltid behöva göra den själv för att få den till maten, han brukar skylla på att han inte vill ha salld när jag har frågat, men sedan är det ändå han som äter upp den!! (oerhört irriterande många gånger). Och att han inte lägger potatisskalaren på samma ställe utan att man får leta som en galning efter den, på de mest ologiska ställerna. Trots att vi idag har 3 st, har jag fortfarande svårt att hitta 1 när jag ska ha den. (nu helt plötsligt förstår jag att kanske han ska diska, och att jag sorterar i lådor mm). Han har mest skyllt på att vi har så mycket i lådorna så därför hamnar de på fel ställen, men det är ju inte mycket i lådorna, så detta blogginlägg förklarade det ju med.
    Och varför inte potatis kan bli klar samtidigt som det grillade, jag har försökt att lära honom i många år, hur länge potatisen är i ugnen, och när man behöver tända grillen osv, utan nämnvärt resultat. Tack för att du bloggar om ditt liv. (Själv tror man efter ett tag att man är knäpp som inte kan nå fram till sin partner, via kommunikation).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så bra att det hjälpte dig Linda! Ja, du förstår nog själv att din man gör sitt allra bästa. ;) Och du med.... Det där med salladen är ju verkligen inget personligt mot dig.

      Det låter som att han är rätt duktig ändå, om han lagar en del mat! Du tänker absolut helt rätt: Kanske är det rätt enkelt för dig att fylla luckorna, som han inte fixar? Sånt gör jag hela dagarna, inte bara med maten. Och det funkar mycket bättre. Och jag blir inte längre irriterad.

      Och glöm inte att ge beröm för det som han faktiskt fixar. ;) Det är knäckande att inte fixa sånt som andra fixar. Å inte bra för självkänslan. Men klandra dig inte för att du, precis som jag, handlat lite tokigt tidigare. Vi gjorde ju vårt bästa och visste inte bättre, eller hur?

      Lycka till och tack för att du delade med dig av din insikt! :)

      Radera
  2. Både ditt inlägg och Lindas kommentar var väldigt intressanta och fick mig att tänka efter hur jag själv är i köket. Har AS och faktiskt en del problem med matlagning, men av en lite annan karaktär än dem ni beskriver. Ska ta det i tur och ordning.

    -Handling: Tycker inte om att handla då det ofta är mkt folk i affären vilket stressat och tröttar ut mig. Brukar försöka handla på samma affär varje gång där jag åtminstone vet var sakerna står.

    -Matlagning: Själva matlagningen är egentligen inget problem i sig förutsatt att förutsättningarna är rätt; innan jag börjar med en maträtt måste jag tänka igenom hela förloppet, d.v.s. alla steg i förväg. När jag har klart för mig hur jag ska göra kan jag börja. OM någon kommer och börjar prata med mig under tiden som jag håller på och lagar mat så faller hela processen jag tänkt igenom ur arbetsminnet och jag måste börja om från noll. :( Därav att jag oftast inte vill ha hjälp i köket för jag kan INTE prata och laga mat samtidigt. MEN ibland måste jag ha hjälp, t.ex. med att vända pannkakor, steka kött eller ta ut varma saker ur ugnen då min motorik/koordination är dålig.
    Sen har vi min man som faktiskt gärna hjälper till, men har ett jättedåligt arbetsminne, vilket gör att han alltid glömmer saker på spisen o.s.v. Och jag som har världens kontrollbehov har lite svårt att släppa det och lita på honom. Han har också problem med att komma ihåg var saker i köket står. Jag däremot, har stenkoll och kan rabbla ur minnet vilken pryl som ligger var i vilken låda.

    -Maten: När man sen kommer till själva maten så är jag väldigt känslig för nya smaker/konsistenser plus att jag har en extremt känslig mage, vilket gör att jag redan idag har svårt att hitta mat som passar mig. Skulle jag t.ex. byta ut morgonmackan mot makrill i tomatsås (som jag faktiskt gillar) så skulle min mage aldrig klara det. :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket intressant Anna! Tack för din ärliga beskrivning av dig själv, som jag är säker på kommer hjälpa många! Mycket bra!

      Du låter rätt lik min pappa. Han brukar/brukade ha extrem ordning bland sina saker. Hans struktur i hemmet har funkat för honom, precis som hans listor. Det du skriver visar verkligen hur viktigt det är med lugn och ro i köket och ordning, för er. Och struktur. Därmed inte sagt att alla klarar det som du klarar. (Men det menade du ju inte heller, men jag vill förtydliga för andra som läser.)

      Radera
    2. Tänkte på en sak, är det viktigare att utesluta mjölk och gluten eller E-ämnen? Alla tre sakerna på en gång känns ju lite mkt. :)

      Mjölk äter jag redan ytterst sällan. P.g.a. min känsliga mage använder vi ingen mjölk alls i matlagningen. Den enda mjölk/laktos jag får i mig är när jag ibland äter glass eller lite i morgonkaffet samt när jag ytterst sällan äter någon skiva ost.

      Gluten är svårare, men makens ena dotter (som visserligen inte bor med oss) är glutenintolerant så jag har ju en del koll på det. Vi använder faktiskt inte mkt mjöl i matlagningen alls, men de stora bovarna är ju pasta och bröd (som jag iofs bara äter till frukost).

      Hjälper det nånting alls att bara dra ner på gluten eller måste man utesluta det helt för att få någon effekt?

      Radera
    3. Hej
      Jag la in en kommentar nedan och fick syn på ditt problem.
      Så fort jag hör att någon har problem med magen så associerar jag till gluten.
      Min sambo hade väldiga magproblem i flera år och trodde först att det var pga. mjölken. Det blev värre och värre och tillslut kunde han knappt äta något. Sedan provade han att ta bort allt spannmål och blev plötsligt bättre.
      Efter bara någon vecka kunde han tom. dricka mjölk och äta saker som han inte kunnat göra på flera år.
      Gluten kan orsaka massor av problem utan att man tänker på att det kan vara orsaken.
      Det hjälper tyvärr inte att bara dra ner utan man måste utesluta det helt för att tamarna ska kunna reparera sig.

      Radera
    4. Tack Maria, för ditt svar. Och Anna, jag håller helt med henne. Om man bara ska ta bort en sak, så ta tveklöst bort gluten. Maken fuskar lite med mjölkprodukter ibland, och det funkar trots Crohns. Det är värre när han fuskar med läsk. Men har du testat att hälla kokosmjölk i kaffet istället? Jag tycker det är riktigt gott.

      Och tyvärr är det så att du måste ta bort allt. Det finns majspasta som smakar bra. Googla på Sam Mills. Majsena eller vanligt majsmjöl funkar till sås. Och det finns glutenfritt bröd i frysdisken. Men det bästa är att varken äta bröd eller pasta, som ju mest innehåller kolhydrater och lite näring. Men det viktigaste är att du hittar en nivå som funkar för dig, och som du orkar.

      Men varför inte testa glutenfritt en eller två månader och se hur du/ni mår? För oss är det tveklöst värt det.

      Radera
  3. Vilka härliga bilder det var på er i tidingen!
    Vad kul att se er och vilken fin familj du har. Det var en jättefin artikel som beskrev bra hur ni äter och lever.
    Jag tror att ni inspererar många och din farhåga om misstolktingar tror jag inte du behöver vara orolig för.
    Artikeln var ju bra vinklad och beskrev erat liv och eran vardag, inte alls hur ni tycker att andra ska leva på något sätt. Det var riktigt roligt att läsa om er. Fortsätt att göra det ni gör. Det verkar vara ett riktigt vinnande koncept.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Maria! Ja, jag är mycket nöjd med reportaget, som var mycket fint skrivet. Fick dessutom läsa det och godkänna innan tryck. Seriös reporter, så det kändes tryggt från start.

      Jag hoppas verkligen att du har rätt angående farhågorna. Tidigare när jag har försökt tipsa folk om detta, har intresset varit svalt och jag har känt lite negativa vibbar. Men alltså jag koncentrerar mig helt på de som själva vill ändra kosten, och vill ha tips. Jag hjälper hellre de som frågar anonymt, än tjatar på släktingar som inte vill.... ;)

      Radera
  4. Jag ÄLSKAR det här inlägget! Tack! Är det OK om jag länkar till det från min blogg?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tina, jag blir jätteglad ifall du gör det, från din fantastiska blogg! :) Länka så mycket du vill! Detta är ju en öppen blogg (dock anonym), som är fri för alla att läsa. Men skriv helst inte ut mitt namn (om du vet det), eftersom jag ska söka nytt jobb snart.

      Radera
  5. Har verkligen ALDRIG varit intresserad av matlagning, och jag har ADHD diagnos. Förstår nu varför matlagning varit så jobbigt för mig jämt, jag avskyr det verkligen. Jag KAN laga mat men bara några enklare rätter inte många, har t.o.m ibland stått som ett frågetecken när folk bett en göra sallad.

    Halvfabrikat och helfrabrikat, färdiglagat, snabbmat osv har varit mina räddare och hindrat mig från att svält ihjäl. Förstår att det är just mitt ointresse för matlagning som gör det svårt utvöer alla andra saker som bidrar till svårigheterna kring maten. Jag är så ointresserad så det går inte att försöka tvinga sig till att bli intresserad heller. Det är så otroligt många moment, det blir stökigt och man måste även städa sen... usch man får ångest bara av att tänka matlagning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för den återkopplingen Malin. Kan bara säga att du nog satte ord på hur min make tänker kring maten. Han funkar likadant. Han är väldigt tacksam för att jag lagar ordentlig mat. Nu när jag förstår hur han funkar, så gör jag det så gärna så. Han är bra på annat. Man kan inte vara bra på allt. ;)

      Radera
  6. Fantastisk beskrivning, där jag som diagnosticerad känner igen en del, men också kan avskriva en del, efter att ha levt i 50+ år och därmed lärt mig en hel del strategier. Sannerligen finns det ju också grader bland oss. :)
    Några reflektioner:
    - Det är ingen slump att jag omedvetet valt att leva ensam, utan barn. Det är lättare att behålla fokus, eller strunta i det, om ingen annan blir lidande.
    - Om jag varit man hade jag sannolikt haft en fru/sambo som varit stöttande och gjort det enklare i köket.
    - I min lilla lägenhet är det visserligen rörigt, men det finns inte många ställen saker kan hamna.
    - Arbetsminnet är en pain in the ass. Jag står och fixar med maten, ska ta ett glas från skåpet bakom mig, och så snart jag vänder mig om (förlorar fokus och ändrar position), har jag glömt vad jag skulle göra. Idag vet jag att jag kan räkna ner från 20-0 och därefter brukar hjärnan hinna med.
    - Jag ska spara den här texten och grunna vidare på den. :) Tack!
    /Elisabeth

    SvaraRadera
  7. Ännu några reflektioner apropå "vad är en skvätt?".
    - Jag frågade en gång min mormor hur mycket jag skulle ta av en ingrediens för att det skulle bli rätt.
    "Tja, du får ta lite på en höft", svarade hon, varpå jag fräste "Men vems höft? Din eller min?!". :)
    - När jag stekte ägg var jag så rädd för sprättet att jag stod och stekte iförd mammas päls, halsduk över halva ansiktet, vantar och cyklop alternativt solglasögon... (ok, jag var tonåring)
    /Elisabeth

    SvaraRadera