Translate

torsdag 16 augusti 2012

Föredömlig skolstart imorgon

Ms resursperson ringde idag. Hon började med att fråga om hon fick komma hit en stund och förbereda M på skolstarten imorgon. Vi bor granne med skolan. "Ja, du kan komma nu." svarade jag. Men hon insisterade på att jag skulle höra med M, hur han kände inför det. Nog klokt, för han ville INTE att hon skulle komma. Det var nog för att han ville njuta av sin sista sommarlovsdag. Han ville att hon skulle berätta för mig, och jag därefter berätta för honom.

Så hon berättade detaljerat vad som kommer hända imorgon. Och påminde mig om vad som måste finnas med i väskan, samt hörde hur sommaren varit. Mycket bra initiativ och föredömligt! Nu vet han och kan känna sig trygg inför morgondagen. Och allt är förberett.

Så här ser det ut inför skolstarten:

* Resurspersonen får vara kvar och är med honom, nästan hela tiden. (Det visste vi sedan innan.)

* Klassen är kvar i samma klassrum som förra året (1:an), och förr-förra (F-klass). Det kommer spara på hans energi, att vara i samma miljö.

* M har en egen hörna i klassrummet, bakom två skärmar som minskar synintryck från de andra barnen. Tidigare hade han ett eget rum, men nu har de lokalbrist, så det går inte längre. Jag tror att det ska gå med skärmarna i kombination med hans hörselkåpor (som han haft sedan länge i skolan). Jag och framför allt M, har haft chans att vara med och påverka hörnan, redan i våras.

* Han delar kapprum med förskolebarnen, vilket innebär att han kommer ha det lite lugnare, eftersom de inte har samma schema.

* I matsalen kommer de sätta upp en skärm, så att han inte ser de mindre barnen.

* Han får en egen toalett. Förskolebarnen använder den andra toaletten i kapprummet. M behåller sin barnring och sin pall. Toaletten han har är samma som tidigare och det är den av de två som ligger mest avskilt.

* Han får en egen dator. Hela årskurs 1, har han haft svårt med finmotoriken. Det har hindrat honom, när han ska skriva långa och många meningar. Nu får han skriva på datorn istället. Så bra! För vad kommer barnen behöva välskrivning till under deras liv, mer än post-it-lappar och inköpslistor och liknande? (Jag passade på att berätta för M att min förre chef inte hade brytt sig om, om jag inte hade kunnat skriva för hand, men att det däremot var väldigt viktigt att jag kunde skriva på datorn.)

* Han får tugga tuggummi på lektionstid, precis som tidigare, när han får behov av muntligt stimuli.

Sammanfattat känner jag mig så nöjd och glad! De är så duktiga och förstående på Ms skola och jag kan inte nog ge dem ros för deras fina arbete med min son. De ser honom precis som han är. Stöttar och sätter in rätt åtgärder. Dagligen diskuterar de förbättringspotential med mig och tillsammans hjälps vi åt att lösa det mesta. De ser mig som en resurs och är själva trygga i sin yrkesroll. Och de vet av erfarenhet att detta underlättar deras arbete. Alla vinner! Det kunde inte bli bättre faktiskt!

Imorgon vet jag att M kommer vara strålande glad när han går till skolan. Hur många barn med NPF i Sverige är det? Jag önskar verkligen att varenda NPF-barn kunde ha det lika bra som M. Men tyvärr är det lång väg dit, främst på grund av ovilja och gamla felaktiga föreställningar om NPF-barnen.

4 kommentarer:

  1. Åh vad fint! (*varm och tårögd*)

    Jag skrev till dig häromdagen och jag tackar för ditt svar! Du fick mig att tänka efter: vad är jag rädd för?

    Svaret är, att jag är otroligt rädd att min lille kille ska bli ensam... Det skulle göra så ont om han hamnade utanför, och det gör redan ont att han inte blivit nära vän med någon på förskolan.
    Jag även rädd för att vi är helt ute och cyklar! Att vi bestämt oss för att W ärr jobbigare än andra barn och så är han bara inne i nån fas?! Och här går vi och ställer diagnos på hobby-nivå!
    Han kanske bara är en vanlig kille med lite ovanligt beteende (fast det är han ju oavsett! :-))

    Sen är jag naturligtvis väldigt frustrerad. Frustrerad över att inte ha kontroll, över situationen. Vardagen klarar vi med nöd och näppe och nätterna är jobbiga eftersom vi ställer klockan och går upp och kissar W 3 gånger per natt. Jag vill ha koll och bestämma över våra dagar, men det har jag inte.. Dock är jag klurig och mycket bra på att trixa och lirka. Och jag har redan börjat med ett morgonschena för att underlätta mornarna. Vi får väl se vad det ger...

    Har du lust att berätta hur det gick till när ni märkte att M var något extra utöver det vanliga? Hur tänkte och kände ni och vad hände?

    Återigen, tack för att du delar med dig!



    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det fint! :)

      Jag känner absolut igen din fundering. Har känt så MÅNGA gånger. M har varit ensam enda tills i våras. Men M var nöjd innan. Faktiskt. Problemet fanns nog mer hos oss vuxna. Han hade inte behovet av de andra barnen, och var rätt nöjd i sin ensamhet. Vad tror du om din son? Är han nöjd i ensamheten eller vill han närma sig kamraterna. Det senare är ju pedagogernas jobb att stötta. Det första är kanske mer ett problem hos dig? (Menar inget illa, vill bara få dig att tänka lite ovanifrån.)

      Och det där andra, känner jag också igen. Höll på att bli galen innan M fick sin AS-diagnos. Men min magkänsla var rätt. Det var ju ingen slump att så många av symptomen stämde. Du är experten på ditt barn. Lita på dig själv. Varför skulle du/ni hitta på? ;)

      Ja, någon kontroll har inte funnits här på ett tag. Man har bara fått flyta med och hålla skutan flytande. Varför kissa så mycket på natten?

      Ja, alltså vi märkte att han var speciell på många områden. Det var en rätt jobbig tid, för många i släkten tyckte att han var så fin och smart, men såg inte problemen. Det gjorde dock vi, som var eniga om det. Det hjälpte. Jag ringde, med makens stöd, BUP redan när han var 3 år. "Är han våldsam?" undrade sekreteraren. Nej, det var/är han inte. Då skulle vi inte oroa oss än, tyckte hon. Men vi stod på oss och bad om en remiss till BUP när även dagispersonalen reagerade. Det var så skönt att ha deras stöd. Vet inte om det var svar på frågan, men fråga igen, så ska jag specifiera.

      Radera
  2. Hej

    Vi letar skola till vår son A som fick diagnosen Asperger-adhd för ett par veckor sen. Han går i vanlig förskoleklass nu och det går inte superbra - även om skolan med personal är superproffsiga och anpassningsbara. Nu håller vi på att leta alternativ och är beredda att flytta om vi hittar en bra skola (med förhoppning om att vår dotter får en bra förskola i samma område).
    Om du har möjlighet, skulle du kunna mejla mig skoltips? Du kan göra det via min blogg http://www.ochtillbaka.blogspot.se/ om du inte vill skriva här :) Kärlek/ Cary

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr måste jag säga att det inte finns så många bra skolor runt om i Sverige. I alla fall vad jag hör i mitt kontakt nät på facebook. Vi är faktiskt väldigt få som är nöjda. Det kan faktiskt bli så att ni flyttar till ett ställe där det är mycket värre. Där personalen inte alls lyssnar och än mindre kan tänka sig anpassa sig. Många får höra "Det ska vara lika för alla!" osv.

      Om personalen är proffsig och anpassningsbara - varför funkar det inte? Jag tänker att jag i det läget hade valt att stanna och jobba på det som inte är bra. För det blir tyvärr sällan perfekt någonstans. Att M har det bra ligger det mycket arbete bakom. Både från mig och från skolpersonalen. Vi har hittat lösningar efter hand. Det fanns en tid när M var ganska ledsen.....

      Om det står stilla, som jag antar det gör eftersom du skriver som du gör, kan ni koppla in BUP på något sätt? Skolans specialpedagog? Kan någon av er föräldrar gå dit och titta vad problemen egentligen är? Intervjuva honom?

      Jag ska fundera lite under dagen. Men skriv gärna exakt mer vad som inte funkar. Jag tror att det är det ni ska jobba med.

      Lycka till!

      Radera