Idag var M:s klass på skolutflykt. De besökte en hög kulle i vår stad. M hade blivit orolig när han såg den och t o m börjat gråta och sa att han inte ville gå upp på den (han har höjdskräck), men efter ett tag lugnade han sig lite och frågade "I" (hans resursperson i skolan) om hon kunde hålla honom i handen ifall de skulle gå upp på kullen. Det gjorde hon också, och de valde den flackaste sidan att gå upp på. Väl uppe älskade han det. Han såg ju hur långt som helst och i horisonten syntes jättemånga vindkraftverk, som han älskar att titta på. Han sprang upp och ner för kullen flera gånger, men nu på den branta sidan tillsammans med de andra barnen. Och väl hemma tjatar han om att han vill åka dit igen.
"Vilken tur att jag vågade!" sa han. "Tänk vad roligt jag hade missat annars!" "Ja, vad är det värsta som hade kunnat hända?" sa jag. "Att jag inte hade gillat det och då hade jag fått gå ner igen." svarade han. "Ja, men då hade du åtminstone vetat att du inte hade missat något roligt." svarade jag.
Skolpersonalen hann inte ens försöka locka med honom, innan han själv (mitt i tårarna) kom på att han skulle upp där. Så vi har jobbat med detta (m h a logik) - att våga testa något nytt fastän det verkar skrämmande. Inga bilder, inget "schema" behövdes! Han bara kastade sig ut i det okända och klarade av det! (Bilder och scheman brukar vara ett bra stöd för många autistiska barn, men jag vet att min kille kan klara sig utan så därför vill jag inte att han ska bli för beroende av det.)
Och på morgonen innan de åkte iväg så tog han en macka och smör och började bre med orden: "Den ska jag äta på utflykten." Tänk han tog självmant ansvar för sin egen matsäck (i alla fall delar av den)! Jag blev lite paff, men glad. Det kommer ordna sig för honom! Det är så jag vill ha det. Han ska vara självgående!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar