Jag läste i en av alla dessa böcker jag läser (om Asperger), att det är lite högre risk att man blir mobbad om man har Asperger. Det är kanske inte så konstigt om man har svårt för det sociala samspelet och även har ett udda beteende. Om man är en liten pojke som har svårt för att ta kontakt med andra barn och mest springer runt och viftar med en massa pinnar och löv på rasterna, så är man helt klart i riskzonen. Barnen är bara 6 år nu och lärarna är alltid med på rasterna, men hur blir det i framtiden? Det är naturligtvis en av anledningarna till att vi vill få bort viftandet, eller att han åtminstone bara ska göra det hemma.
Som väl är, går han på en väldigt heterogen skola. Där finns barn från många olika kulturer, med olika religioner och av olika socialklasser samt någon i rullstol och två andra barn med samma diagnos som honom. Det tycker jag är bra. För om det finns barn med hemspråksundervisning och särskild undervisning av andra skäl, så sticker man inte ut lika mycket ifall man är en liten pojke som viftar med saker och har en resursperson som stöttar en med det mesta. Dessutom så lär han sig hur olika människor kan vara, och att det är okej att alla inte är lika. Han kommer få lättare att acceptera sig själv sån som han är - det är jag helt övertygad om.
Men jag är naturligtvis ändå orolig för att han ska bli mobbad utan att vi märker det. Märker vi det, så tar vi tag i det direkt. En kompis till mig som själv varit mobbad, lärde mig en jätteviktig sak. Det var när hon berättade för mig att det visade sig att även hennes lillebror hade varit mobbad under många år, men inte berättat det för föräldrarna för att han inte ville göra dem ledsna. Han hade ju sett hur ledsna de blivit av mobbningen av henne. Man ska alltså inte säga till barnen att berätta om mobbning eftersom man blir ledsen om de blir mobbade. De riskerar göra tvärt om, dvs hålla tyst! Jag säger till M att det enda som gör mig ledsen är ifall jag inte får hjälpa honom om någon är dum mot honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar