Vi har valt att vänta med att berätta för M om hans diagnos. Vi tycker att han är för liten och sen så vill vi inte han ska ha det att skylla på. "Var hade jag varit idag, om jag hade haft det att skylla på?" säger maken. Om M får veta får vi höra "Jag orkar/kan/vill inte, för jag har Asperger" osv. Det är först när han förstår att han måste anstränga sig extra mycket p g a sin autism som han är mogen att veta. Men när är det? En svår fråga tycker jag.
Naturligtvis vet han om att han har svårigheter, men vi brukar säga att det har alla barn. Alla barn har saker de är bra på och alla barn har saker de behöver öva på. Det är ju sant, så man behöver inte göra det mer komplicerat för honom än nödvändigt. Han köper detta med hull och hår, för han ser ju att vissa barn behöver öva på att sluta slåss, andra barn på att prata. (M slåss sällan och har alltid varit mycket bra på att prata, så dessa exempel stärker honom.)
"Älskar du mig lika mycket fastän jag har lite suddiga ögon?" brukar jag fråga honom. (Jag är närsynt.) Självklart gör han det. "Då förstår du kanske att jag älskar dig precis som du är. Jag älskar dig och din törstiga lilla hand. Du behöver inte vara perfekt. Jag älskar dig lika mycket ändå. Förresten är ingen perfekt." brukar jag tillägga och ser i hans ögon att han blir lättad och glad. Ibland tvekar han lite och säger något som "Är inte pappa perfekt?". "Näe, han snusar ju." svarar jag och "Vi får älska honom lika mycket ändå!".
Vill kommentera detta inlägg och berätta att vi tänkte om våren 2011 och berättade för honom. (Se nyare inlägg.) Något vi inte ångrat en sekund! M mådde mycket bättre av att få veta, att han är en väldigt "vanlig" aspergare. Dvs att han är en av många och inte ett unikum i universum. :)
SvaraRadera