Imorse när vi gick till skolan kom tre barn och gick här ute på vår gata; två stora pojkar och en liten flicka något år äldre än M. "Hej!" sa han till henne och vände hela sitt lilla ansikte och tittade rakt på henne. Hon såg lite konfunderad ut. "Hej!" sa han en gång till när hon inte svarade. "Hej!" sa hon lite förvånat. "Vet du varför jag hejade på henne fastän jag inte kände henne? Det är för att det kan vara rätt så trevligt att heja på någon man inte känner." förklarade han för mig när hon hade gått förbi. Jag blev väldigt paff, för i flera år har vi tränat honom i att säga hej och hejdå till alla på dagis, utan att det gått fram hos honom.
Jag tror han tänker att det är överflödigt, för man ser ju att den andra människan kommer eller går. Jag har förklarat att "hejdå" är ett kort ord för "Nu går jag, så leta inte efter mig", så att han ska ha en logisk förklaring till det och "hej" betyder "Nu har jag sett att du kommit". Jag har ändå fått påminna honom om att säga hej och hejdå varje dag, så ni kan säkert gissa hur glad jag blev idag!
Jag var tvungen att berätta det för hans skolfröken. Vi har tränat på det, sa hon. När vi var ute och gick hejade jag på en gammal dam och M frågade varför, så jag sa att det kan vara ganska trevligt att heja på någon man inte känner. Tänk vad han lär sig just nu! Får se om han snart börjar säg "Godmorgon" till mig istället för "Vet du...." som han börjar varje dag med just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar