Det går inte över och det är ingen sjukdom! Jag måste erkänna att det är lite jobbigt när välmenande men okunniga människor försöker trösta med kommentarer som: "Det växer nog bort när han blir äldre" (har hört den minst 100 ggr) eller "Jag tycker inte det märks så mycket". (Det gör vi! Och det kräver en insats av oss.) Eller för att inte tala om när människor frågar om hans sjukdom. Han är inte sjuk - han har ett livslångt funktionshinder! Vår lille kille är här och vi får älska honom precis som han är! (Däremot så kan han tränas till att agera som oss andra, men autismen kommer alltid finnas där.)
Andra kommentar som också är jobbiga och som man ofta får från välmenande föräldrar som bara har neurotypiska barn: "Ja, men mina barn är också sådär. Gör bara 'si och så'!" Hallå, vi är inte idioter! Vi har oftast testat 'si och så'! Det är bara så att vanlig uppfostran (vad 17 det nu är) inte alltid funkar på autistiska barn. Snälla, snälla, var lite ödmjuka mot oss! Jag är väldigt öppen om Ms autism och älskar när ni frågar, så jag får chans att förklara. Sen, när jag förklarat kan vi ta en diskussion och DÅ kanske ni kan ge mig ett bra tips som ni hört någonstans eller tänkt ut själva. (Men ni behöver inte känna att ni ska komma med tips, för vi har kontinuerligt stöd från barnhabiliteringen.)
M har några oerhört starka sidor (främst talet, matematik och detaljminnet), som gör att han ofta framstår som lillgammal och överintelligent. Det har gjort det svårare för många att se hans svårigheter. Och han skärper sig alltid lite extra när han är med andra människor än närmsta familjen, så jag förstår att de som inte träffat honom så ofta har tyckt att "det inte varit så farligt". Vi föräldrar har dock misstänkt det sen han var 2 år, och det har varit en lång resa till diagnosen. Så vi har slitit med honom och tvivlet har varit jättejobbigt. Inbillar vi oss? Är vi knäppa, överdriver vi eller har han detta? Ovanstående kommenterar har tryckt ner oss. Som förälder till ett autistiskt barn har man många misslyckanden i bagaget och det blir inte lättare av att man märker att folk runt om kring en verkar tycka att det är uppfostran det är fel på. (Men det går givetvis inte att fostra bort autismen.)
Vi berättade faktiskt inte för vår omgivning att M var under utredning. Alla visste vad vi misstänkte, men vi orkade helt enkelt inte svara på frågor under pågående utredning. Det var lättare att förklara när vi väl hade en diagnos, dvs stöd i ryggen och säga: "Nu är det så här, att autismteamet har tittat noga på M och kommit fram till att han har högfungerande autism!" Det var ingen som vågade protestera mot det och säga att de inte höll med. Jag var otroligt lättad när han fick diagnosen. Tack och lov för den!
PS. Om du känner mig och känner dig träffad av ovanstående så vill jag bara säga att jag sedan länge förlåtit alla för dumma kommentarer. Ni visste inte heller och ville väl. Men det har ändå varit jobbigt för mig, så jag var tvungen att "blogga detta ur mig". Tack för att du läst det! :)
Hej Aspergermamma! Jag har just läst alla dina inlägg, mycket intressant! Idag har jag dessutom varit på bio med din mamma och sett I rymden finns inga känslor. Vi gillade den, men man måste förstås förstå att alla Aspergare inte är som han i filmen. Lycka till med lilla M, han verkar ha kommit långt redan fast han inte är så stor.
SvaraRadera