En "speciell" historia

I somras träffade jag en tjej som berättade att hon hade en speciell bror. Han hade alltid varit speciell och deras föräldrar hade tillåtit det. Han hade fått äta vad han ville och säga vad han ville eftersom han var så "speciell" (=deras ursäkt). Han brukade t o m kalla henne könsord. Tänk hur det känns att växa upp tillsammans med en bror som tillåts göra det! Vilken självbild får man då? Och han hade t o m sagt att "Det är jättebra att vara speciell för då får man göra precis som man vill", dvs han var fullt medveten om det. Han var inte korkad...

Idag är de vuxna båda två. Hon lever ett bra liv även om relationen till brorsan och föräldrarna är väldigt dålig. Och han har ätit sig kraftigt överviktig, mår psykist dåligt och är utan vänner. När hon berättade lite mer om honom, stämde i princip allt in på Asperger. Tänk om de hade bett om en diagnos, fått hjälp eller åtminstone ställt lite adekvata krav på honom! Hur hade hans liv sett ut idag då?

Den här berättelsen har stärkt mig i min övertygelse om att vi gör rätt med M. Vårt  mål är att han ska flytta hemifrån, ha ett vanligt jobb, ha vänner, en flickvän m m. Kort och gott ett liv som de flesta andra, eller i alla fall ett så bra liv han kan ha enligt sina egna förutsättningar. Vi kan inte säga att "M är speciell, ett hopplöst fall, vi låter honom göra som han vill". Vi måste träna honom och ställa krav (på rätt nivå givetvis)! Att träningen och kraven ger effekt och utvecklar honom vet vi redan.