Att säga nej

För ett år sedan var jag på en föreläsning med en kvinna, Elisabeth Råberg, som hade två gravt autistiska barn. Hon sa att hon inte tyckte man någonsin skulle säga "Nej!" till en autist eftersom de inte kan hantera känslorna kring nejet eller själva tänka ut alternativ. Jag har full respekt för hennes liv, erfarenheter och barn, och jag vet att jag inte har någon erfarenhet av gravt autistiska människor, men jag håller inte med när det gäller mitt barn. Vi säger "Nej!" och han kan hantera det. Kanske inte alltid lika bra som neurotypiska barn, men förmågan finns där och går att öva upp.

Jag var den enda som vågade ifrågasätta det under föreläsningen för ca 100-200 personer. "Vad ska jag då säga till hans syskon? Ska de höra nej, eller ska ingen höra nej?" Hon svarade att man inte ska säga nej till dem heller. Men vad händer då när de kommer till dagis, skolan och arbetslivet och folk helt plötsligt börjar säga nej till dem? Jag tror bestämt att hårda strider och lärdomar blir lättare om de tas och ges av föräldrarna (som barnen vet älskar dem) än av någon annan.

Hon hävdade att man ska svara typ "Ja, sen...", men det tycker jag är oärligt för innebörden är densamma. Visst ljuger vi och säger så ibland när M är otrygg eller har ett utbrott, för att vi måste lugna ner honom - kosta vad det kosta vill, men att ha detta som standard när M mår bra är helt fel. Det hade varit att ställa alldeles för låga krav på honom. Även om han blir otrygg och protesterar måste han lära sig hantera det. Och det går bättre och bättre. Han försöker ofta förhandla sig till ett "ja", kommer ofta själv på att det kanske går sen osv och utbrotten vid ett nej blir färre och färre.

Jag håller för övrigt med den danske familjeterapeuten Jesper Juul som hävdar att man ska våga säga nej till barnen, så att barnen lär sig att mamma och pappa också har behov. (Han är inte expert på autistiska barn, men i alla fall.) Vi får inte glömma att vi indirekt lär dem hur de ska vara när de är föräldrar, eftersom de kommer kopiera oss när de är vuxna. Vem vill att ens barn ska vara helt självutplånande mot ens barnbarn? Inte jag...