Gjorde vi rätt som bad om en diagnos?

M och jag kom att prata om ett av de andra barnen i hans klass.

M: "Han kanske också har någon diagnos?"

Så jag förklarade att det mycket väl kan vara så. (Jag tror det.) Men att föräldrarna måste vilja utreda och oftast själva be om en utredning, om barnet ska få en diagnos.

Jag förklarade att maken och jag hade bett om en utredning en gång i tiden. För att vi ville ha hjälp. Inte en diagnos i första hand. För att vi och andra vuxna skulle kunna lära oss förstå M och vad han behöver. För att vi andra skulle förstå varför han inte klarar av höga ljud, t ex. Och varför han behöver en timstock. Och en barnring på toaletten. Och varför han behöver en resurs i skolan. (Det är ju så svårt för fröken att tillgodose både de neurotypiska barnens behov och aspergerbarnets behov på samma gång.) Osv, osv.

Jag: "Är du glad att du själv och alla andra vet om att du är en alldeles vanlig aspergare, bland många andra aspergare i världen? Och därmed förstår bättre vad du behöver? 

M: "Ja!"

Jag: "Eller hade du velat att du själv och alla andra skulle tro och behandla dig som att du vore neurotypisk." 

M: "NEJ!!!"

Jag: "Tycker du att vi gjorde rätt, som bad om en diagnos?" (Fast egentligen blev det två.)

M: "Ni gjorde rätt."  (Han svarar direkt, tvekar inte en sekund och låter lättad.)

Jag: "Du skäms väl inte för att du har diagnoser?"

M: "Nej." (Låter lite tveksam på rösten.)

Jag: "För du är ju lika fiffig som alla andra. Bara lite annorlunda. Och det kan vara bra många gånger."

M: "Kan det vara bra att vara lite annorlunda?"

Jag: "Ja, för när man inte tänker som de flesta andra, kan man tänka ut saker som de flesta andra inte kommer på."

Han log nöjt, och upprepade: "Kan det va bra?" och lät det sjunka in.

Så pussade jag honom godnatt.

Naturligtvis har vi pratat om detta MÅNGA gånger innan. Men det skadar inte med lite repetition.