Translate

torsdag 31 mars 2011

Silicon Valley och alkohol

Men anledning till mitt förra inlägg om min pappa som är alkoholist och aspergare, tänkte jag skriva lite om mina erfarenheter av aspergare och alkohol. Jag vill dock påpeka att detta inte är vetenskap - jag är ingen forskare. Det jag nu skriver är mestadels mina egna erfarenheter, funderingar och slutsatser.

Det kommer rapporter om att det är fler barn än genomsnittet med autism i Silicon Valley. Där finns matematiker, datanördar och teknologer. Själv är jag inte alls förvånad. Jag har läst på teknisk högskola till civilingenjör i Teknisk Fysik. Då hade jag aldrig hört talas om Asperger, men visst märkte jag att det fanns många speciella människor. Det är först efteråt som jag kommit till insikt om att de var aspergare eller människor med flera av dessa drag, och de flesta av dem visste inte om det själva. Och de allra flesta av dem var otroligt snälla och intelligenta människor. Rätt speciella måste jag dock medge, men vid tidpunkten då jag gick där tyckte jag inte att de var så speciella som jag tycker nu - jag var ju van vid min pappa! Jag vill dock tillägga att jag har stor respekt för dem och på intet sätt ser ner på dem, för att de är som de är!

Hur hör då detta ihop med alkohol? Jo, det är ju naturligtvis så att det bland studenter festas en hel del, även på Teknisk Fysik. Och min erfarenhet är att aspergarna ibland oss, var de som drack MINST. Många av dem inte alls. Det är nog därför jag haft så svårt att inse att min pappa faktiskt har Asperger. Han följde inte mönstret. Men om jag tänker efter, så har han aldrig varit en "festprisse". Det är aldrig av fest-skäl han druckit, utan han har druckit för att koppla av, stressa ner och döva sin ångest, har jag förstått nu i efterhand. Och det mest obehagliga var att han kunde dricka rätt mycket när jag var liten, utan att det märktes på hans personlighet!

Jag träffade nyligen överläkaren på genetiska kliniken här i staden där vi bor, i ett annat ärende. Då passade jag på att fråga om det finns någon "alkoholist-gen", men de har inte hittat någon sådan. Jag frågade även om de sett något samband mellan autism och alkoholism. Då såg han ut som ett stort frågetecken och sa att de inte hittat något sådant vad han kände till. Det verkar inte som att de letat efter det. Jag är lite tveksam här; jag tror att det rent teoretiskt skulle kunna finnas ett samband mellan asperger och alkoholism, eftersom depression och alkoholism ofta har ett samband (men vad kom först - hönan eller ägget?) och eftersom det finns en ökad risk att bli deprimerad om man har asperger. Det vore intressant om någon ville forska om det. Men det kan ju finnas något som gör att deprimerade aspergare oftast inte blir alkoholister (se mina spekulationer nedan). De enda riskfaktorerna för att utveckla alkoholism, som man har påvisat, är om man är introvert och har dålig självkänsla. Min pappa är egentligen introvert men har länge haft ett jobb där han tvingats ha kontakt med många människor, och jag tror att det är en del av förklaringen.

Och nu vågar jag spekulera igen, mycket delvis tack vare min öppenhjärtige make (som dricker väldigt sällan och då bara en halv öl). När han var liten, ca 5 år, hällde han ut sina föräldrars dyra sprit. Han tog ut den ur kylskåpet och hällde ut allt rakt ner i vasken. Det var inte så att de drack ofta, men maken tyckte inte att de blev trevliga när de drack, så därför behövde de inte spriten. Sicken klok unge, va!?! Och kloka var hans föräldrar - de fattade piken och slutade köpa hem sprit efter den incidenten. Min spekulation är: När man från början har svårt att tolka andra människor, är det obehagligt när de (och man själv) skiftar personlighet. Sprit blir en obehaglig företeelse, även om den i enstaka fall kan få (introverta?) aspergare att slappna av och våga närma sig andra människor. (Men naturligtvis inget jag rekommenderar! Mycket bättre att de lär sig de sociala koderna m h a logik!) Dessutom styrs många av dem av logik, och logiken säger att alkohol är gift! En ytterligare gissning är att vin och öl inte är lika gott om man har överkänsliga sinnen och känner alla smaker extra starkt. Maken dricker bara Budweiser (dvs öl som jag själv inte tycker smakar något), de få gånger han dricker öl... (Men han gillar i och för sig vin och whiskey.)

Förresten, när jag tänker på det så känner jag inte en enda aspergare som röker, förutom min pappa... Om man har överkänsliga sinnen borde cigarettrök bli superäckligt! Min pappa har kanske inte överkänsliga sinnen (men övriga aspergerdrag)? Eller så har han bedövat sitt smaksinne med all rök för länge sedan? Men hur stod han i så fall ut i början? Dessa frågor får jag nog aldrig svar på.


Synpunkter och erfarenheter ifrån er? Det hade varit intressant!

4 kommentarer:

  1. Jag har både ADHD och Aspergers "s" och både dricker och röker. Nu är det så att jag är obehandlad, har aldrig tagit medicin mot mina diagnoser och det kan vara så att din far inte heller tog mediciner. Har läst lite här och där på olika hemsidor och flashback för att få en mer insikt. Det jag kom fram till var att det mest spontana händelser som sker från en person som har båda dessa diagnoser är att ADHD:n gör det ostrukturerade får personen lättare att hamna i missbruk tex, alkoholism och att röka cigaretter medans aspergers sidan gör att personen blir mer strukturerad inom sina special områden och intressen. Har man båda sidorna så kan man verka väldigt social, framåt, glad, humoristisk och självsäker. Det tråkigaste är att man har lättare att hamna i depression om man har aspegers "s" men det behöver inte betyda att personen i sig är svag utan tvärtom.

    Dagens läge så rekommenderar läkare att man ska medicinera personer som har dessa två "diagnoser" för att personen skall komma in i samhället mer och få mer balans med att inte tänka för långt och lära sig att ta det varsamt (går att tolka på två sätt).
    Min fråga till er är- Har ni medicinerat ert barn? och hur beter sig barnet i jämförelse med tidigare?

    SvaraRadera
  2. Hejsan,

    skrev till er igår natt att jag har två diagnoser.

    Vill först och främst ta tillbaka det jag skrev om medicinering angående er son. Har läst lite mer noggrant i din blogg och förstår nu mer hur ni behandlar er son som har dessa två diagnoser.
    = vill ge er som föräldrar eloge över hur ni försöker få ert barn att lära sig att förstå de som är utanför.

    Så att ni inte misstolkar mig eller tror att jag är en idiot pga det jag skrev om " medicineringen" så kan jag påpeka att jag har läst igenom en-3årig gymnasieutbildning i komvux på mindre än 1 år efter att ha haft 2 tidigare bolag med sammanlagt 30 anställda. Jag har gjort en hel del saker man kan vara lite stolt och tänker mer än de flesta när det kommer till innovationer. När jag var 6 år spelade jag fiol och kom in i kungliga musikhögskolan när jag fyllde 12 år. Var otrolig duktig och allt jag gör lär jag mig väldigt snabbt.

    Vad jag vill komma fram till dig / er, är att även om vissa anser mig som en stark karaktär och tycker att jag är hård av mig osv tänker att jag är sträng så är det fel, egentligen är jag en mycket glad människa som alltid är ärlig och förstår mig inte på det falska eller dolda avsikterna ( precis som en aspergare gör ) och dessutom ger jag aldrig upp utan hela tiden gör mitt bästa i varje moment och varje sekund eftersom viljan att lyckas är mitt mål ( ADHD som kommer in ).

    Det ni kan göra för att underlätta för eran son är att börja lära honom hur människor är, försök att träna upp honom med att se vad andra är ute efter. (Jag har mycket att berätta och jag har gjort en hel del fastän jag är 25 år gammal).

    Det enda jag är intresserad över är att ni kan göra så att eran son som har dessa två diagnoser kan komma hur långt som helst i livet och bra råd som kunde ha hjälpt mig att få mitt liv att gå snabbare som har fått mig att förstå, kan göra så att ni får en bättre chans att förmedla det vidare. ( Skriver att ni är riktiga bra föräldrar för att ni inte ska tycka att de tär någon påhopp eller dylikt med det jag skriver.

    Dessutom över det jag har läst om er och den pedagogiken ni försöker använda för att han ska förstå bättre, - Oroa er inte, det han behöver hjälp med är att förstå människans falska sida så att han kan bli mer förberedd och inte få en chock.

    Mvh

    SvaraRadera
  3. Först mina funderingar på din första kommentar i kvällens inlägg:

    http://aspergermamma.blogspot.com/2011/11/har-min-pappa-aven-adhd.html

    Mitt svar till andra kommentaren:
    Tack så mycket. Jag tolkade dig inte alls så i din första kommentar. Inte som kritisk utan bara som undrande. Men tack för ditt förtydligande och tack så jättemycket för stöttningen. :)

    Ja, du har kanske läst att vi valt att avvakta med medicinering eftersom han svarar så bra på den glutenfria kosten. Vi har också lite olika uppfattning om medicinering, maken och jag. Anledningen var att M fick en dos Concerta under utredningen. Han reagerade helt konstigt. Han gav oss en klockren beskrivning av hur det är att vara yr efteråt ("Det kändes som att någon stod och ryckte i stolen när vi pysslade" osv), och var helt speedad på kvällen. Helt otroligt repetitiv och extra pratig (då ska ni veta att han redan pratar non-stop) och hade stoooora pupiller och somnade först kl 23. För låg dos säger läkaren. Aldrig igen, säger maken. Jag hade gärna testat en högre dos, men tycker samtidigt att det är okej att avvakta lite. Måste ju respektera makens känslor. Men jag har samtidigt stor respekt för alla vuxna som är så glada att de fått medicin och som säger att de hade önskat att de fått det som barn. Har du funderat på att testa? Varför inte? Medicinen går ju ur kroppen.

    När det gäller dig själv, så tänker jag WOW! Du är en av dessa människor som sällan syns i samhället, för att ni är så duktiga och inte funktionshindrade totalt sett, eller? En sån som de flesta betraktar som udda, men inte kan låta bli att beundra. Jag har läst Teknisk Fysik, så jag VET att ni finns. Jag tror dig. Hur fick du din diagnos? Jag tänker att man måste råka ut för en personlig kris, depression eller liknande för att fångas av vården. Det är alla som du, som borde synas i samhället, så vi kan förbättra synen på autism och ADHD. Ni borde alla stå för vilka ni är och berätta att ni är aspergare/har ADHD och om de förmågor som ni har tack vare era diagnoser. Det är därför ordet autismspektrumSTÖRNING är så olyckligt. Ni är inte störda och jag förstå att ni inte vill ger er själva den "etiketten". Många av er är genier. Lite udda, och har svårigheter inom autismspektrum, men totalt sett så är ni inte mer funktionshindrade än medelsnittsneurotypen.

    Och jag tycker inte att du är varken sträng eller hård. Du är empatisk! Du lämnar en anonym kommentar till oss som du inte känner. Du vill förbättra för min son. Det om något visar att du är en omtänksam människa. Tack så mycket! Du värmer mitt hjärta.

    Och du har en oerhört viktig poäng, som jag inte kommer glömma. Du har helt rätt. Har inte tänkt så långt själv faktiskt. Vi måste lära honom detta. Nu är han ju liten och först måste vi stärka hans tilltro till jämngamla, men sen måste vi varsamt förklara för honom om människors dåliga/falska sida. Men redan nu måste vi vara lyhörda om han berättar något som någon sagt i skolan.

    Slutligen, jag är nyfiken på dig och vad mer du har att säga. Vem du är. Mer om dina förmågor och gåvor. Dina bästa tips och så. Du är väldigt välkommen att skriva ett gäst-blogg-inlägg, om du vill. (Skicka det då som en kommentar, så publicerar jag det som ett nytt blogginlägg.)

    Tusen tack för att du läser och kommentera väldigt gärna igen!

    SvaraRadera
  4. Jag glömde ju tillägga att min pappa varit avdelningschef i många år, och platschef för 700 personer i 6 år. Han var duktig på det. Egensinnig chef säkert, men duktig. Annars hade han blivit kickad av styrelsen tidigare. Det finns fler, det vet jag. Som Lotta Abrahamsson säger i sin föreläsning på SVT, angående att hon var VD: Det är förutsägbart - man bestämmer själv. Och man kan kompensera med anställda runt omkring sig, som kan det som man själv inte kan.

    SvaraRadera