Från samma ställe, där man får den idylliska bilden av en lycklig familj som äter middag tillsammans, kommer den lyckliga bilden om familjen som gör ALLT tillsammans, dvs från film. (Där också kvinnorna föder barn med några få knyst...) Båda bilderna kan vara otroligt destruktiva och skuldbeläggande när detta inte funkar i en familj. Jag har tidigare bloggat om att matsituationen kan vara väldigt kaotisk i många familjer, så nu tänker jag fokusera på det här med utflykter och annan samvaro.
Jag läste mig nämligen till tipset att våga dela upp familjen (inte alltid, man kan fortfarande göra saker allihopa tillsammans också). Vi har gjort det ett tag nu och det funkar utmärkt! Det gör oss till en lyckligare familj!
Fördelarna:
1) Ett barn kan få ha en förälder helt för sig själv! De njuter verkligen av att få 100% uppmärksamhet av en förälder, utan konkurrens från syskonen. Det gör M i synnerlighet, eftersom han har så mycket att prata om. Han brukar faktiskt ofta be att få ha en av oss för sig själv!
2) Om barnen är livliga, slipper du som förälder höra skriket och livet från alla barnen. Barnen blir dessutom automatiskt lugnare, när man delar på dem, och det blir mindre bråk.
3) Ni slipper alla diskussioner ni försöker ha mitt i allt stoj, om vem som har hand om vilket barn för stunden. Detta är redan klart! (Nackdelen är dock att ni inte kan "byta barn" ifall ett barn bränner slut på en förälders energi, om ni inte är nära varandra förstås, t ex några inne och några ute i trädgården.)
4) Alla gillar inte alltid samma saker. M gillar t ex att åka och titta på vindkraftverk, medan lillebror älskar att cykla. Rättvisa och att göra samma saker, är inte lika med det bästa för alla!
För att exemplifiera hur fel det kan bli på familjeutflykter, tänkte jag berätta om hur det gick för oss i eftermiddags. Vi brukar inte vara så spontana, men idag föreslog maken att vi skulle lasta in ungarna i bilen och köra och titta på det nya vindkraftverket som håller på att sättas upp utanför staden där vi bor. Jag var med på noterna och la till att vi skulle köpa lite fika med oss hem, eftersom lillebror pratat om kanelbullar hela vägen hem från dagis. En jättebra idé! I tanken.... Lillebror somnade i bilen, och gick inte att väcka förrän vi kom hem. Då skrek han i en timme och vägrade länge att äta fikat. Lillasyster däremot skrek nästan hela tiden i bilbarnstolen, eftersom hon ville vara i min famn istället. Men M var glad! Men det hade varit mycket bättre om jag hade gått in med småttingarna och så hade maken och M fått åka till vindkraftverket och bageriet utan oss. Vår eftermiddag och kväll var faktiskt jobbig helt i onödan! Men nu har vi testat det i alla fall, och tagit lärdom!
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
fredag 25 mars 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ha, ha...skulle kunnat vara vi :) Vi försöker också dela upp oss men är tyvärr alltför dåliga på det. Det är svårt att få ihop allt, familjetid, varje-barn-ska-få-egentid, egentid, tid för att vårda relationen. Lägg sedan till läxor, kvällsaktiviteter och andra "måsten"....
SvaraRaderaKram A
Ja usch! Det är helt sjukt egentligen. Alltid är det något man missar och tyvärr ofta egentiden och vårda relationen-tiden. Fast den sista är otroligt svår för oss, eftersom vi då behöver 2-3 barnvakter samtidigt, som vi sällan har. Vi får helt enkelt umgås när barnen sover. Kram
SvaraRadera