Överkänsliga sinnen och tankar som är som vågor

En dag diskuterade maken och jag hur vi upplever våra tankar. Maken, som liksom M, har överkänsliga sinnen och ser, hör och luktar det mesta som händer hela tiden. Det har jag vetat sedan ett tag. Om någon har för stark parfym blir maken tokig eftersom det känns för starkt för honom. Det är som att han har en inre förstärkare, för det är alltid bara han som upplever det så här. (Men naturligtvis har han rätt till sin upplevelse.)

Och han upplever det som oerhört jobbigt att vara i stora varuhus. Han ser, luktar och hör ju allt som händer. Själv ser jag bara den där soffan jag ville provsitta. Min hjärna ställer sig in i läget "leta efter och provsitta soffan" och sen skärmar min hjärna av det mesta annat. Han brukar säga: "Såg du de där människorna?" osv, men jag har inte sett dem... Efter många års diskussioner har jag äntligen förstått min make och slutat tvinga med honom (om han inte vill förstås). Han är INTE tramsig! Det ÄR jobbigt för honom!

Och att han ser och hör allt, gör att han har mååååånga tankar parallellt hela tiden. Han kan inte skärma av alla intryck som finns. Själv klarar jag max tre tankar samtidigt. En är för trist och tomt för mig, tre lite mycket, men två optimalt - tillräckligt stimulerande för mig. Har jag bara en simpel tanke så fyller jag nog på med något annat så jag har två. Och om jag har tre i huvudet och en fjärde dyker upp, då tappar jag en eller två av de första tre automatiskt. Jag tror att det är rätt normalt för en neurotypisk, eller?

Maken är väldigt fokuserad på några stycken intressen, och ett av dem är vindsurfing (som han är jättebra på). Jag vet inte om det är därför han sa följande liknelse till mig, men han säger att alla hans tankar är som vågor. De kommer svagt i börjat och är sen starkare för att ebba ut. Själv har jag nog bara "spikar" och stora "block" av saker jag tänker på som har ett abrupt slut, eller ibland klingar av lite långsamt, men då oftast för att jag själv vill hålla kvar tanken. Jag har aldrig någonsin tänkt tanken att tankar skulle vara som vågor. Jag sätter på och stänger av dem som jag vill, på ett ungefär. Det måste vara betydligt enklare än att tvingas leva med vågorna!

Jag hade tyckt det var jätteintressant om vuxna aspergare kunde svara på om det är så där med vågor, för dem också! (Kommentera snälla ni, om ni läser, även om ni inte håller med!) Det kan ju faktiskt finnas en fysiologisk förklaring på detta! Hur nervcellerna arbetar! Om de stänger av impulser snabbt, eller om tankarna ligger kvar! Någon som vet om det forskats på detta? Och om det är så, så vet ju inte vi neurotypiska och aspergera om skillnaden oss emellan, om vi inte pratar om det! Vi utgår ju alla ifrån att alla andra upplever världen likadant som oss själva...

Slutligen, alla ni som är neurotypiska - tänk er att ni har MÅNGA tankar i huvudet samtidigt och att ni dessutom inte kan sätta på och stänga av dem som ni vill - tänk hur jobbigt och rörigt det måste vara i huvudet!!! Inte konstigt att maken är lite disträ, långsam med svar och inte alltid hör vad jag säger! Jag vet ju faktiskt inte hur ansträngande det är för honom! Om alla aspergare har det så här, så har jag stor respekt för vad ni går igenom. Vi andra har det såååå lätt i jämförelse! Och lägg till allt annat ni ofta brottas med: svårt att läsa folks ansiktsuttryck, motorikproblem osv. Men snälla - upplys oss andra om hur ni har det så vi förstår er!