Ikväll så blev jag lite irriterad, men det var nog bra! Jag fick upp ögonen för att vi lovar M alldeles för mycket. Han tjatar och tjatar, och vi i vår välvilja lovar ofta något som vi inte är säkra på kommer bli bra.
Idag t ex kom det vanliga tjatet om film innan läggdags. Vi lovar en eller några filmer, men sen sitter han och äter alldeles för länge och klockan blir över åtta innan filmvisningen ens har börjat. Då ångrar man sig bittert. Och säger man att det beror på hur fort han äter, fastnar han i ett resonemang kring det och slutar äta. Suck!
M har ett behov av att veta saker i förväg p g a autismen, så det måste vi tänka på och ta hänsyn till. Det är ju därifrån vårt beteende ursprungligen kommer, men nu börjar han bli stor och ska kunna hantera ovissheten bättre. Idag så tröttnade jag och kände att det fick vara nog. Jag sa: "Vi behöver inte alltid lova saker. Man måste inte lova saker, för att det ska hända något kul. Ibland kan man vänta och se vad som händer, och så bestämmer man sig sen för att göra det roliga. Jag tänker inte lova något nu!" Och tjatet slutade för en liten stund i alla fall.
Det här är en linje jag ska börja driva fr o m nu: "Lova minsta möjliga!" Och jag tror faktiskt att det kommer leda till gladare barn och gladare föräldrar och mer tid och ork till att göra roliga saker! Paradoxalt? Nej, inte alls!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar