Vi går just nu en COPE-kurs, dvs en kurs om barnuppfostran enligt kognitiv beteendeterapi. Där är centralt att man ska ignorera dåliga beteenden och uppmärksamma bra.
Att man ska ignorera dåligt beteende vet vi sedan länge eftersom vi lärde oss det "den hårda vägen" när M var bebis. Han hade kommit på att han kunde gnissla tänder och gnisslade så det knakade i hela huset. Vi tyckte båda det var jätteobehagligt och försökte på alla sätt att få honom att sluta. Sätta gränser och säga "nej" osv. Men ju mer vi sa till honom, desto roligare blev det, så lille M-bebisen satt förtjust och gnisslade tänder medan vi höll på att bli tokiga.
Till slut kom vi på att vi bara skulle ignorera det. Det var jättesvårt att vara tyst när det knakade i de små tänderna, men det funkade faktiskt. Han bara slutade eftersom det inte gav honom något längre.
Numera, när någon av oss ger uppmärksamhet till ett dåligt beteende brukar vi påminna varandra med att ropa "Tandagnissel!"
PS. Det här har inte med autismen att göra, utan är en typisk "barn-grej"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar