Genom Ms uppväxt har vi ofta känt att vissa (okunniga) människor tyckt att vi skulle ha kommit till rätta med Ms problem bara vi varit tillräckligt stränga mot honom. Man kan inte fostra bort autism, men frågan är om skäll och sträng uppfostran ens funkar på något barn. Jag tror att kärleksfulla, förklarande och tålmodiga föräldrar klarar sig alldeles utmärkt utan det. I detta inlägg tänkte jag berätta om min syn på skäll.
Hur många av er tycker egentligen att det är helt ok att er partner skäller på er, när ni gör något fel? Hur många av er vill hellre att er partner förklarar i lugn och vänlig ton vad som var "mindre bra" och hur han/hon vill att ni ska göra nästa gång istället? Om man inte vill ha skäll av sin partner, hur kan man då tycka att man själv har rätt att skälla på sina barn, dessutom med flit dvs som uppfostringsmetod? Hur kan man tycka att man har rätt att skälla på små försvarslösa individer som ser upp till en, är helt beroende av en och som dessutom alltid tolkar skället som att de är fel på dem? Det kan man inte! Och det är DIG/MIG som skäller det är fel på! Du och jag har slut på bra argument och f a tålamod. Men vi är vuxna! VI får skärpa oss!
Dessutom funkar inte skället, mer än kanske som avskräckning vid enstaka tillfällen då barnen gör livsfarliga saker, OM MAN TIDIGARE ANVÄNT DET SPARSAMT! (Då kan jag också acceptera att jag får skäll.) Barnen struntar till slut i en vuxen som alltid skäller. Det spelar ju ingen roll vad de gör - de får ju alltid skäll ändå! Och tänk själv, om din chef (som var dubbelt så lång som dig, dvs ca 3,5 meter) kom till dig och gav dig en ordentlig utskällning jämfört med att han/hon tog det i lugn ton och förklarade ingående vad du gjort fel och f a hur du ska göra nästa gång (samt gärna något som du faktiskt gjort bra tidigare, så du vet att du inte är något "hopplöst fall"). Vilket klarar du att lyssna på bäst? Och vilket motiverar dig bäst att göra det bättre nästa gång?
Det som totalt påverkade min syn på skäll, var boken "Utskälld" av Erik Sigsgaard. Rekommenderas! Där finns många intervjuer av barn om skäll. Bl a sa en liten flicka att skäll är som att slå med rösten. Hon hade så rätt! Vill man slå sina barn med rösten? Jag vill det absolut inte! Tyvärr så gör jag det nästan varje dag, men jag vet i alla fall att det är fel och försöker hela tiden bli bättre på att hitta andra vägar, lugna ner mig osv. Jag vet att det är JAG som brister och ångrar mig alltid efteråt och försöker komma ihåg att be mina barn om ursäkt för mitt dåliga beteende.
Om du fortfarande tvekar - fråga dina barn hur det känns för dem när du skäller och vad de vill att du ska göra istället... Och om du tycker att det är svårt eftersom dina barn skäller och gnäller på dig, tänk på att barn gör som man gör... Du lär dem 1) att det är ok att skälla, dvs du legitimerar skället 2) hur man gör. Men jag vet att det är jättesvårt att låta bli. Mitt effektivaste sätt att lugna ner mig, är att tänka att jag är thailändare: Den som bli upprörd först och därmed förlorar kontrollen har förlorat! Den som behåller lugnet och enträget står på sig vinner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar