Idag skulle jag gärna vilja ha tips från någon av er! M har nämligen börjat tugga på sina kläder igen. Det är tydligen så att många autister behöver ett muntligt stimuli, så detta är egentligen inget konstigt. Och han blir ledsen när kläderna gått sönder. "Kan du köpa en exakt likadan? Lova det!"
Eftersom han har långt hår (page), börjar han tugga på det, när det växt sig tillräckligt långt. Och sen viftar han med det så saliven flyger. Örk! Då tar jag fram saxen, så är det problemet löst! Han klagar faktiskt inte över att han inte får in det i munnen, så länge håret fortfarande är långt.
I skolan tar hans fröken fram en t-shirt när han börjar tugga på ärmarna. Men man kan inte ta bort allt, t ex övre delen av jackan som alltid hamnar i munnen. Och vantar på vintern.
Hej,
SvaraRaderaJag satt framför datorn efter ett raseriutbrott från min sons sida och googlade lite på nätet. Jag hamnade här och började läsa. Nu har jag läst i princip alla dina blogginlägg och känner igen så mycket i min son. Jag har länge misstänkt att han har någon form av diagnos medan min man haft svårare att inse det. Vi har dock haft kontakt med BUP där de efter att ha träffat oss och vår son konstaterade att han nog har "asperger-light". De tyckte att vi hade många bra verktyg och fantasifulla lösningar för att få vardagen att fungera. Men jag kan känna att när orken tryter och när han utmanar mig (kastar saker på mig, tar hårt i mig, stirrar stint i ögonen) eller säger elaka saker till sina syskon - då är de verktygen och lösningarna långt borta. Jag kan bli så ledsen och frustrerad att jag till och med har svårt att riktigt "ta emot" hans förlåt efteråt. Jättehemskt för ett förlåt är ju jättestort och viktigt.... Har du några tips och råd att ge oss? Ni verkar ha fått vardagen att fungera hyfsat och du verkar bemöta M´s tankar, funderingar och raseriutbrott på ett fantastiskt sätt. Jag önskar att jag vore mer som du!
Hälsningar A
Tack så mycket! Det var superfina ord som gör mig jätteglad! Kul att du gillar mina inlägg, och de är många - uppemot 100 st snart... Och fler blir det, för jag har mycket mer att skriva. Hoppas du fortsätter läsa och våga gärna kommentera. Jag tror att du har mycket att lära mig.
SvaraRaderaJag har funderat under förmiddagen och det primära jag kan råda dig till är att se till att få en diagnos på honom. (Har du läst mitt blogginlägg, om diagnos eller inte?) Du behöver hjälp och en diagnos är nyckeln till hjälpen som finns där ute! Utan diagnos, får man tyvärr inte mycket hjälp. Och jag tycker faktiskt att BUP har svikit er rätt rejält. De har "duckat", sagt "light" och gett er en klapp och axel och sen struntat i att hjälpa er.... Kanske av okunskap, eller för att de tycker att deras kö redan är lång nog. Men det är du som kan och bör berätta för dem att ni behöver hjälp. Att du/ni har det jobbigt och vill ha en utredning. Man kan självremittera sig idag (tack och lov), så jag rekommenderar dig att göra det. Skriv ett brev till BUP med allt som inte funkar och att du vill att de ska titta på honom. Utelämna det som funkar och var inte rädd för att berätta att ni har det jobbigt. (De är vana, eftersom tyvärr många familjer med dessa barn har en ansträngd situation.)
Jag råkade säga att M är lätt autistisk, när en som hade utrett honom hörde på och hon rättade mej: "Nej inte lätt autism! Han har autism." Så om mycket av det jag skrivit även stämmer på din son, så borde kanske han också ha samma diagnos. M är otroligt intelligent, verbal osv, så man blir lätt "blind" av det, men har oerhörda svårigheter inom många områden. Han är högfungerande! Så kanske även din son? Dvs han har autism men är väldigt högfungerande, vilket gör att din man och kanske fler tycker att det inte är något fel på honom. Får ni en diagnos kommer det också bli lättare för dig att tala med din man. Och du själv får mer förståelse för varför din son beter sig som han gör.
Och hur är din man? Har han liknande drag, så är det svårare för honom att inse, eftersom sonen är normal enligt honom. Min make har vissa av dessa drag, men han har helt tiden delat mina misstankar, vilket gjort det otroligt mycket lättare än när man är oense. Kan du kanske visa din make fakta om Asperger/Autism? Jag tänker att du kanske ska "vinna över" honom på din sida m h a logiska argument. Du kan ju säga till honom att: "Det kan vara bra att BUP gör en ordentlig utredning, eftersom ni har det jobbigt. Har han inget, så visar ju utredningen det..." Ni har inget att förlora, m a o.
SvaraRaderaJag har vetat i 10 år vad Asperger är, eftersom jag jobbar med "Super-Aspien" som jag kallar honom eftersom han är som ett bokexempel. Sen så har även min svärfar och min far vissa av dragen + att jag läst på teknisk högskola tillsammans med många (men det visste jag inte då), så jag har facit på vissa sätt. Vet hur de kan bli och inte bli som vuxna. Det som förändrade hela min syn på hur vi ska uppfostra M, var när maken sa till mig: "Tänk, var hade jag varit idag om jag haft en diagnos att skylla på?" Man ska träna dem, och inte använda diagnosen som en sköld!
När det gäller förlåt - kan du inte bara förklara för honom att det är svårt för dig att acceptera ett förlåt, precis när ni varit så där arga. Att du behöver lite tid att lugna ner dig, så att du kan ta emot hans förlåt på rätt sätt. Gå sen undan när det händer, och när du lugnat ner dig gå till honom och krama honom och säg att du förlåter honom. Han förstår säkert att du är människa du också! ;)
Och jag är också människa - jag tabbar mig jag också! Men glöm inte att man INTE måste göra rätt 100% av gångerna. Barn har en fantastisk förmåga till överseende, om man oftast gör rätt! Och var ärlig och säg som det är: "Jag gjorde lite fel, och det gör mig ledsen nu. Jag borde gjort så här istället:..."
Lycka till och berätta gärna hur det går!
Styrkekram, jag vet att du har det jobbigt
Vill bara poängtera att jag absolut inte tror att du är, eller vill få dig att känna dig som, en dålig mamma. Tålamodet tryter på oss allihopa. Du är nog en högst vanlig asperger-mamma. ;o) Mitt tryter varje morgon när M sitter och viftar i vardagsrummet trots 20 tillsägningar om att gå och kissa och ta på sig ytterkläder.
SvaraRaderaOch f a så verkar du ha en stark strävan att göra det bättre för er och er son! Det är guld värt! Ta vara på din styrka och låt dig inte nedslås av dumma kommentarer från andra som inte vet bättre! DU är mamman - DU (tillsammans med pappan) är experten på ditt barn!!!
Hej igen,
SvaraRaderaJag vet inte var jag ska börja. Tack för att du tagit dig tid att svara på min kommentar. Jag har så många tankar som studsar fram och tillbaka. Länge, länge har jag valt att förneka att min son varit "speciell". I stället har jag nog framhållit honom då han, precis som M, är otroligt intelligent. Det gick bra så länge han var ensambarn men när första syskonet (vi har också tre) kom blev det svårare att "tackla" hans egenheter. Tilläggas kan också att han INTE tyckte att det var roligt att bli storebror. Det finns fortfarande mycket syskonrivalitet mellan dem och min son, återigen precis som din, säger att han tror att vi älskar småbröderna mer än honom. Trots att de oftast får stå tillbaka och vi anpassar det mesta efter hans premisser. Och att vi naturligtvis säger att vi älskar honom, pussar och kramar osv. Du frågar om min man också. Jag känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst till dig men nu är det lite tidspress. Våffeldagen idag :) Jag skriver tillbaka till dig, ingen press på dig att svara. Jag blir glad om du gör det men som sagt....inga krav från min sida. Du har fullt upp med ditt också. Tack ännu en gång för kloka synpunkter och att du tog dig tid. Det värmer!
/A
Nu har lugnet lagt sig här. Våfflorna är uppätna, disken undanplockad och killarna aktiverar sig på olika sätt :) Jag känner att mina kommentarer blir lite spretiga, jag tror att, nej jag vet att jag har många/mycket tankar, funderingar, obearbetad sorg (en sorg över att inte kunna ha ett "normalt" familjeliv) och en glädje över att kunna kommunicera med någon som förstår utan att vara dömande eller "bortförklara" hans beteende. Jag håller på att landa i att han är annorlunda, vågar berätta för fler om vår situation och blir så glad när människor ser honom så som han är. Med alla fantastiska egenskaper han besitter (han är musikalisk, konstnärlig, verbal, har humor, är intelligent och är en liten tänkare) men även hans svårigheter. Jag kan bli så tacksam att jag börjar gråta när vi träffar på sådana människor så jag inser att jag är ganska dränerad på all energi det gått åt att hålla ihop familjen och vara "normal". Alla saker vi gör (vi tycker om att göra saker hela familjen, vi vill hålla ihop och tycker att det är viktigt) åka till badhuset, gå på museeum eller åka på picknick tar ofta otroligt mycket energi. Först är sonen jättepositivt inställd till det vi ska göra. Sedan, precis när vi ska åka, så ska han inte med. Kamp nummer 1. Skrik och gråt. Sedan om det blir för långtråkigt "speedar" han upp sin bror eller ger tråkiga kommentarer om den samme. På plats kan det bli hur som helst, beroende på hans humör. Ofta blir han lite "speedad" och skulle vi, ve och fasa, träffa någon vi känner och vill prata med kan ha bli riktigt otrevlig. Han vill ha full uppmärksamhet hela tiden. Åker vi iväg bara han och jag eller min man och han har vi hur lugnt och mysigt som helst. Det är en helt annan person! Vår fina, fina kille!
SvaraRaderaMin man har accepterat att vår son "har någonting". Men han känner inget behov av en diagnos. "Han är ju som han är ändå, och han är ju bäst!" Brukar han säga. Han brukar också påtala deras likheter, de går in i olika saker (en åt gången) till 110 %. Så troligtvis är det ärftligt. Jag kanske också bidragit med något från min sida, jag kände igen det där med starka luktförnimmelser jätteväl. Vår son är också känslig för lukter och tycker inte om lukten i klassrummet. "Det luktar varmt damm och så gillar jag inte färgen på väggarna." Har han sagt. När vi fick vår son hade vi en tuff start med amningen men bortsett från det så har jag varit trygg i min föräldraroll och känt mig som en bra mamma. Det är nu jag kan misströsta, känna att mina "ideal" börjar rämma i kanterna. Att jag, som aldrig skulle skrika, faktiskt gör det ibland. Att jag ibland kommer med hot ( om du inte gör si eller så drar jag bort en tia från månadspengen, är det en konsekvens av handlingen? knappast...) Men vi gör så gott vi kan. Men med tanke på det du skriver räcker det nog inte till. Inte om vi ska orka hela vägen. Vi behöver nog ta till hjälp.
Ha en trevlig helg!
/A
Ingen fara, bara kul att äntligen få lite kommentarer. Man ser hur många visningar man har på de olika inläggen, men inte vem, så det är kul att få svar på (ungefär) vem och varför någon läst! :) Än så länge har jag tid att svara på alla kommentarer. Och det är också en process för mig själv att bearbeta allt vi varit med om, samt att varva ner lite. Jag mår bra av att skriva!
SvaraRaderaHur gamla är barnen? Jag frågar för att det blir lättare att tänka på er situation. M var ensambarn tills han var 3 år. Vi tänkte också så innan dess, att han vår så himla intelligent så! Och det var vad folk runt omkring oss sa - "Det är inget fel på honom. Han är överintelligent!" Jag är glad att vi inte lyssnade så mycket på det när han började få mer problem (vid ca 3,5-3 år). Men det är SÅ lätt att förneka när barnen är intelligenta.
M var så arg när han fick syskon, men nu säger han att han vill ha två till (kommer inte att hända). Har ni pratat med honom rent logiskt, vad syskon är? Att man är vänner hela livet? Att de finns där när föräldrarna är gamla och trötta? Har någon av er syskon som han gillar? M älskar sin moster, t ex, som är här ofta. Jag brukar påpeka att lillebror och lillasyster kommer kännas så när han är vuxen. Tänk, logik, logik! ;)
Nu har alla barnen äntligen somnat, så jag kan svara på din andra kommentar.
SvaraRaderaVi har gått igenom samma saker du och jag! :( Det gläder mig att jag kan hjälpa dig lite, för det är ju mycket meningen med den här bloggen. Mitt bidrag till att göra det lite bättre för alla familjer där någon har Asperger. Jag känner din smärta, för jag har/har haft den själv. Vi är lika!
Ja, det ÄR en sorg. Jag känner dock att jag är mestadels förbi den, tack och lov. Jag läste en bok där författaren hade attityden: "Congratualtions, you have Asperger!" Det ligger något i det, för det är några oerhörda fördelar med det också! Detaljminne t ex. Man kan gå väldigt långt, med de rätta förutsättningarna. Många professorer har Asperger, just därför att de har lyckats ha ett yrke som också är deras intresse. Och ofta känner jag att vi andra inte har en chans mot dem när det gäller vissa saker. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag nu vet varför jag saknar det sista för att bli tillräckligt bra på matematik - jag har helt enkelt inte Asperger. ;) Tänk på att oavsett diagnos, så kommer er son att fortsätta vara samma goe kille. Han kommer i alla fall inte bli sämre, utan snarare bättre för att ni får hjälp och verktyg att utveckla honom.
Och jag tycker nog faktiskt att vi fått ett rätt så normalt familjeliv, tack vare all hjälp vi fått i familjen. Det var MYCKET värre för ett år sen. Det kan bli bättre!
Och tänk på att ingen av er har gjort något fel! Bortförklaringar är välmenta, men stjälper mer än hjälper. Dömande människor är okunniga, så strunt i dem. Jag tror att du själv börjar se honom och er som han och ni är! Det är bra! En mycket bra start!
Jag vet absolut vad du menar - man försöker och försöker att allt ska vara bra, men det är oerhört svårt bara med 3 barn. Och dessutom ett med asperger! Vi har ofta tre småbarn mentalt! Det är inte alla som förstår det eftersom M är "så intelligent". I Sverige så håller man ofta masken och låtsat att allt är bra. Det är något som jag revolterar emot, för det skadar så många. Jag står för att jag sökt hjälp både här och där och att det fortfarande är rätt jobbigt! Jag är stark och tänker att om jag står för det, så vågar fler "komma ut". För vi SKA ha hjälp! Och du, min vän, är i stort behov av det! Det du skrev om era utflykter, gjorde mig helt säker. Och det känns lite som hans rop på hjälp! Har ni försökt att förbereda honom på utflykter m h a bilder? Det där är verkligen något som BUP kan hjälpa er med! Ni borde nog dra ner lite på utflykterna, eller göra dem mindre - kortare i tiden eller närmre hemmet.
Och även om din man inte har behov, så har du! Och er son! Och för era andra barns skull! Förlåt mig, men ni är faktiskt skyldiga dem att söka hjälp! Lite lustigt citat förresten, för min man brukar nämligen säga att han inte kan hjälpa att han är bäst... ;)
Och det finns helt klart en ärftlig komponent. Vi har inte gjort ett smack fel du eller jag, bara råkat ha det i generna!
Skriker och hotar gör ALLA föräldrar. Jag struntar i vad de säger, men ALLA hamnar där ibland... Så känn inte så. Naturligtvis gör ni ert bästa! Men man känner inte så själv. De som är här brukar säga att jag har ett otroligt tålamod med barnen. Själv känner jag inte det alls, eftersom jag ibland tappar det. Men om du hamnar fel, var inte så hård mot dig själv, men rätta till det genom att be barnen om ursäkt och hoppas på att du har mer ork och tålamod nästa gång... Det gör jag!
Nu har du precis inspirerat mig till några nya blogginlägg, så jag fortsätter där! Trevlig helg du också, och skriv gärna igen! :)
Men jag fortsätter såklart gärna här också, om du svarar! Jag menade bara att jag fortsatte med inlägg för stunden. Förresten har du kollat upp Gillbergs diagnoskriterier? Googla det...
SvaraRaderaVet inte om det hjälper dig, men vår son tuggar också på kläder mest hela tiden. Vi har köpt ett helt gäng med snusnäsdukar som vi knyter runt halsen som han får tugga på istället. Lätt att byta ut när de blivit för söliga och bara kasta in i maskinen. Hoppas mitt tips hjälper.
SvaraRaderaTack, ja det var ju ett bra tips! Kanske värt att testa, om han återgår till det. Just nu har han slutat med det. Det går i perioder, så han börjar säkert igen om ett tag. En fråga bara - ni är inte rädda att han ska fastna i saker när han leker t ex klättrar. Jag är kanske lite övernojig. Eller går det att knyta fast löst på något vis, så att näsduken sitter fast men lossnar om de råkar hänga sig i något?
SvaraRaderaLäser om tuggandet o vet inte om jag redan bollat den frågan med dig.
SvaraRaderaOral stimming hos personer i "spektrumet" beskrivs massor på amerikanska sidor, men inte i sverige...
Det finns "smycken" som är gjorda för att tuggas på att ta till.
http://www.nationalautismresources.com/chewelry.html
Det är ju olika vilka material barnet vill tugga på och vilka "smycken" som är säkert = inte kan sättas i halsen och inte kan strypa vid klättring samt ser tillräckligt coola ut bland kompisarna:
http://www.komikapp.se/default.asp?Showprodukt=true&artnr=4103&id=31&export=False
http://www.ebay.com/itm/300489497935?ssPageName=STRK:MEWAX:IT&_trksid=p3984.m1423.l2649
Jessica
Nej, det kände jag inte till! Tack så jättemycket! Just nu tuggar han inte, men det behovet kommer och går. Ska absolut komma ihåg detta tills han börjar igen. Och länkarna finns ju kvar! Stort tack Jessica! :)
SvaraRaderaDet ena smycket var ju jättefint och såg inte konstigt ut alls.
SvaraRaderaVi har löst detta problem med att han får tugga tuggummi, till och med i skolan, när han har det behovet.
SvaraRaderaJag hade ingen aning om att autister ofta behöver ett muntligt stimuli! Där har jag troligen förklaring till varför jag som liten ständigt tuggade på mitt hår eller snören och ärmar på kläder mina kläder. Riktigt intressant! Minns att mina vänner tyckte att jag var äcklig som gjorde så, själv har jag aldrig sett något konstigt i det.
SvaraRaderaDet är nog på ett sätt "normal" när man har autism. Men hade du någon speciell känsla i munnen, när du ville tugga? Bara för att jag vill förstå M.
RaderaNej inte direkt. Det var nog bara ett visst behov som fanns där, inget som direkt gick att styra över. Jag har även bitit på naglarna under hela min uppväxt men jag tror att det var något som växte bort med åren. Senare i livet hade jag en period då jag tuggade på sugrör. Det var ju bra, för då förstörde jag inte mina kläder ;-)
RaderaNu för tiden tuggar jag endast när jag är nervös, då anses det vara mer "okej" av omgivningen.
Tack för tipset med sugrör. Ska kanske testa det på lillebror. Han har börjat suga på små legobitar.
RaderaPluggar till psykolog så kom över din blogg i sammanbad med studierna, jag har själv ADHD och kommer ihåg så väl att jag också ständigt tuggade på mina tröjärmar som barn eller snörerna på hoodien men när jag blev runt 8 år så tror jag det gick över, vet att jag gjorde det när jag var rastlös eller stressad över situationer, likaså med mina naglar, tyvärr slutade aldrig nagelbitandet dock så dålig vana.
SvaraRadera