M har svårt att känna när han är trött och han vill därför aldrig gå och lägga sig. Dessutom så har han svårt att känna när han är mätt. Eftersom han vet att vi aldrig nekar honom mat, brukar han hitta på att han vill äta lite mer, när det är dags att gå och lägga sig. Vid ett fåtal tillfällen, som igår kväll, har han ätit tills han kräkts.
I morse när han vaknade så verkade han hur pigg som helst, men däremot var han arg eftersom han inte fick vara på nedanvåningen för sig själv och leka. Han fick en macka och började äta och allt var som vanligt. Sen frågade jag hur det var med magen. Han slutade äta och tittade på mig och sa "Jag är kräksjuk! Kan du ringa skolan?" Hm, det blev en lång diskussion om det där med att luras....
Sen fortsatte han äta mackan. När hans lillebror ätit upp, och fick gå upp på ovanvåningen och leka spottade M ut mackan och sa att han kräktes och inte ville äta mer. "Får jag gå upp?" Om du äter lite mer mat, kan du få gå upp och leka 5 minuter innan skolan. Och det gjorde han, och verkade hur frisk som helst. (=Mitt test för att se så att han verkligen inte var sjuk.)
När han skulle klä på sig i hallen fick han ångest och pratade om hinderbanan i tisdags. Hans lärare hade pushat honom hårt att klättra upp på höga höjder, och M hade klarat allt, även om det varit lite jobbigt. Vi föräldrar stödjer detta. Ett barn som har svårt att räkna får extra träning, så varför skulle vår son som har svårt med grovmotoriken slippa undan gympan?!? Men i alla fall, så fick vi svaret på varför han hittade på att han var kräksjuk. M fick gå till skolan, men jag lovade att prata med hans lärare.
På väg upp till dagis med småttingarna mötte jag gympaläraren. Jag bad honom förklara för M (igen!) varför han tvingat honom (så att han ska bli bättre och inte missa något roligt). Det lovade han, men det skulle inte vara hinderbana på gympan idag ändå. Och inte går det kräksjuka på skolan...
Tänk om vi låtit honom lura oss! Då hade vi (förmodligen båda föräldrarna - en hade fått ta VAB den andre kompledigt), fått vara hemma med alla tre barnen båda idag och imorgon, helt i onödan! Och nästa gång han inte velat gå till skolan, då hade det kommit en lögn igen...
PS. Att låtsas vara sjuka för att slippa något jobbigt, gör naturligtvis många barn, även neurotypiska. Det har inte med autismen att göra! Men det som triggade det i Ms fall var hans höjdskräck, som beror på hans autism. Och lögnen har sitt ursprung i egenskaper som beror på hans autism: Hans svårigheter att känna när han är trött och mätt.
Jag undrar hur tidigt man upptäcker Asbergers hos ett barn? 3 års kontrollen på BVC borde väl kunna slå larm? När upptäckte ni först att det inte stod helt rätt till, även om ni inte hade en diagnos då?
SvaraRaderaMvh Svante
Det finns tyvärr många människor som går igenom hela livet utan en diagnos. Alla dessa behöver det inte, utan fungerar i samhället ändå, men min personliga uppfattning är att samtliga av dessa hade mått bra av att få veta. Om inte annat för att slippa känna sig som "aliens". Det finns ju också mycket träning man kan få osv, som är synd att missa. Vill poängtera att jag själv inte har asperger, men många människor i min närhet har det.
SvaraRaderaJag ger faktiskt inte mycket för BVC. :( Deras standardsvar är att det mesta är normalt eller att det mesta går över med tiden... Jag tror i och för sig att de upptäcker många autister (speciellt då de inte pratar), men utan att veta så kan jag nästan lova att de missar de flesta aspergare. Det märks ju inte så tydligt när de är så små som 3 år. Föräldrarna vet bäst då, skulle jag vilja säga. Och dagispersonalen som ju har många andra barn att jämföra med. Lyssna på dem! De vill det bästa för alla barn, även besvärliga barn...
Misstänker du det på ditt barn? Varför i så fall? Jag kan kanske hjälpa dig bedöma om du ska ringa BUP och be om en utredning? Man kan självremittera sitt barn numera!
För oss var det dagispersonalen som gjorde oss uppmärksamma på att han var totalt ointresserad av andra barn vid 2.5-3-års ålder. Det är väldigt onormalt. Vi hade själva dessutom börjat misstänka redan när han var 2 år eftersom han var så superintelligent på många områden: talet, minnet bl a och så hade han tydliga specialintressen, samt nedsatt motorik. Han var väldigt speciell på andra sätt också, pratade på väldigt lillgammalt sätt och var filosofisk. Och sen var han rädd för otroligt mycket, bl a ögon. Han blev arg på mig när jag hämtade på dagis utan glasögonen på.
Som du kanske läst har M två småsyskon. Jag kan nästan lova att jag hade märkt på dem rätt omgående, om de också haft det, redan när de var bebisar. Nu i efterhand kan jag säga att M hade lite längre till skratt som bebis än de andra två. Vi fick kämpa rätt mycket för att få honom att le. Och sen härmades han nästa aldrig. Det är centralt för asperger - svårt att härmas. M lär sig genom att själv öva, t ex gunga. Han kunde inte lära sig genom att se andra barn gunga.
Tyvärr Svante, så måste nog du själv slå larm. MEN GÖR DET!!! (Dvs självremittera ditt barn till BUP.) Ju tidigare aspergarna kommer till BUP desto bättre blir deras utveckling! Det sa utredningsteamet till oss, och nu vet jag av egen erfarenhet att det stämmer. Sen har du en massa andra rättigheter, bl a ekonomisk kompensation för merjobbet du lägger ner osv (så att du t ex har ekonomisk möjlighet gå ner lite i arbetstid). Du har inget att förlora, för är det inte asperger, så kommer ju utredningen visa det. Lycka till och kommentera gärna igen!
Tack för ett riktigt bra svar. Vi har fått svar att vår son avviker lite på dagis men det är inte riktigt samma saker som du beskriver. Han är snart 4 år nu och vi kände inte själva att det var något större fel med honom.
SvaraRaderaSaker som uppmärksammats är tågång ibland, saglar, äter slarvigt, svår med ögonkontakt (men går ibland och oftast när han själv söker kontakt och vill något). Kallar jag på honom får jag ögonkontakt men det är bara ett par sekunde sen vandrar blicken vidare (känns som att det beror mer på att han hela tiden vill veta vad som händer runt sig att han inte har tid att titta på mig). Kanske ADHD?
Sociala samspelet är väl inte det bästa men han älskar social kontakt och leker för fullt men han gillar att ha "sina saker" och inte helt glad att dela med sig alltid. Han är orädd för främlingar och kan typ känna på någon tants hår i affären om hon kommer och hälsar.
Han härmar utan problem och skrattade mycket både nu och som liten. Han har tydlig humor och förstår när man skojar och så. Han har inget repetativt beteende. Han älskar att prova nya saker och är inte rädd för så mycket. Han kan koncentrera sig på en del saker som han gillar men är ofta väldigt aktiv. Inga specialintresse utan gillar många olika saker och provar mycket nytt. Vädigt aktiv som sagt och hans rum ser ofta ut som en orkan har dragit igenom.
Tja vad mer, talet är normalt och han låter inte lillgammal vad jag kan märka. Han var svår att avbryta som mindre (kastade sig och skrek) men har blivit mycket bättre nu. Sover väldigt bra, 20-8 varje natt och vaknar nästan aldrig på natten (har sovit bra även som mindre).
Han frågar mycket men det gör nog de flesta barnen i den åldern. Aja jag håller nog där men hade kunna skriva hur mycket som helst :) Tack för en riktigt intressant blogg som jag kommer att följa i fortsättningen oavsätt om mitt barn har problem eller inte.
Hej igen!
SvaraRaderaAlltså han är ju väldigt liten, så ni kan kanske ha det i åtanke, men inte dra för stora växlar av det nu. Tågång har många barn, likaså sagla. Båda mina pojkar har gjort det. Har ni testat med sugrör, blåsa fjädrar osv, för att öva upp munnmotoriken? M har i och för sig alltid haft dåligt bordsskick - något som är vanligt hos dessa barn och ögonkontakt är också svårt för autister.
Men det låter faktiskt inte som autism, på det du beskriver. Det låter faktiskt mer som ADHD i sådana fall, men det är för tidigt att veta. M är yngst i ADHD-kön på BUP och han är ju 6 år... Jag känner igen samma beteende och har samma funderingar kring lillebror faktiskt. Det lät som att du beskrev honom. Kan ju hända att vår lillebror har ren ADHD. Eller så har vi bara vilda pojkar, du och jag? ;)
Har ni hörseltestat honom? Många barn har ju vatten i öronen. Det kan förklara varför han inte svarar på tilltal. Och när det gäller ADHD så har the Lancet kommit ut med en ny artikel om kostens betydelse och det verkar som att vissa ADHD-barn går att påverka med kosten. Ungefär som att det är födoämnesallergi. Jag tänker kolla upp det - blir kanske ett inlägg om det framöver. Men googla själv om du är intresserad!
Jättekul att du gillar min blogg!!! :) Jag hoppas komma igen snart igen - har haft lite mycket på jobbet bara. Det kommer nog komma fler tankar som gäller för alla barn dessutom, eftersom jag funderar mycket kring detta nu. (Med skillnader för M naturligtvis.)
Ha det jättebra och oroa dig inte för mycket! ;) Men du är klok som funderar igenom och tar på allvar det som dagispersonalen säger. Försök bibehålla dialogen med dem, så slipper du oroa dig i onödan och får höra direkt när något förändras (till sämre eller bättre). Det är guld värt!