På mitt jobb finns det ett riktigt geni, med tydliga aspergerdrag (dock utan diagnos). Han är helt genialisk på matematik. Men lika duktig som han är på matematik, lika dålig är han på att ta människor. Vissa kollegor har sagt att han har psykopatiska drag. Själv håller jag inte alls med om det, men jag har aldrig varit nära någon psykopat i och för sig. Jag tror bara att han är en aspergare som har extra svårt för vissa saker som empati. Men han har faktiskt en snäll sida också. Det har jag märkt vid ett flertal tillfällen. Fast han kör helt klart med många oschyssta metoder och förminskar människor, till syntes helt utan anledning. För alla vet ju (utom möjligtvis han själv) hur överlägsen han är på vissa områden. Det blir lite som att Bamse skulle gå och hacka ner på sina kompisar för att de inte är lika starka som honom själv (när han ätit dunderhonung).
Jag brukar säga till M att om man är så stark som Bamse är, måste man vara extra snäll. M har liksom min kollega och många andra aspergare, väldigt lätt för matematik och logik. Och för andra saker som musik och att läsa. Han har i princip lärt sig att läsa själv. Men bara för det, är man INTE BÄTTRE ÄN ANDRA MÄNNISKOR och har rätt att kränka dem. Nej, alla människor är lika mycket värda och man kan naturligtvis inte hjälpa vilka begåvningar man är född med och vilka man inte är född med. Men det man KAN hjälpa är vad man GÖR AV DET! Det gäller även aspergare! Det håller ju inte att de beter sig hur som helst och skyller på sin diagnos...
Jag kommer ALDRIG tolerera att M beter sig som min kollega, varken som barn eller vuxen. Och vi försöker lära honom empati m h a logik. Det funkar först när vi verbalt vänder på situationer, typ: "Tänk om XX hade skrattat åt dig när du slog dig - hur hade det känts för dig?" "Tråkigt!", blir alltid svaret och så förstår han. (Därmed INTE sagt att alla aspergare riskerar att bli som min kollega. Alla andra jag känner är snälla och ödmjuka. Jag vet inte varför den här manne blivit så där, och vill inte spekulera.)
Dessutom så behöver inte en riktigt duktig människa varken skryta eller klanka ner på andra, för att synas. Omgivningen vet ändå! Ryktet sprider sig. Och de får något annat på köpet om de är ödmjuka och snälla - respekt! (Ingen respekterar någon som är elak, inte fullt ut i alla fall.) Och människor får mer överseende med deras dåliga sidor.
Slutligen så tror jag faktiskt att det är värst för min kollega. Han lever ju med sig själv 24 timmar om dygnet - jag bara några minuter eller timmar under arbetsdagarna. Han har förmodligen alltid haft, och kommer alltid ha, problem i alla sina mänskliga relationer. (Han har några djur och där verkar det som att det funkar bättre.) Tänk om han hade lärt sig empati, diplomati och att förstå andra människor - så mycket bättre det hade varit för alla! Och vad långt han hade kunnat gå! Hur långt som helst! (Ibland får jag för mig att vetenskapsmän som samtiden inte lyssnat på, fastän de haft rätt, har varit just så här. Men det är en spekulation...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar