Med små barn som man ständigt måste hålla koll på, kan man nästan aldrig slappna av. Det är när de sover och man kollat att trappgrinden är ordentligt stängd. Det är förväntat med en 1,5-åring och en 3-åring, men inte med en 6-åring. Ja, förutom om han eller hon har autism eller ADHD (eller något annat som jag är lyckligt ovetande om)...
Slappnar vi av, så kommer vi snart att upptäcka att M sprungit ifrån sin mat eller sitter någonstans och viftar med något. Vi föräldrar har en inre process som mal hela tiden, en liten röst viskar i våra huvuden: "Kolla vad M gör! Viftar han med något?", "Har han ätit upp eller har han sprungit iväg med maten?", "Kissade han som jag bad honom om eller sitter han inne på toa och viftar med toalettpapper", "Tog han på sig kläderna som jag bad honom om eller har han fastnat i att vifta med sina strumpor" osv osv. Han behöver konstant manas på för att inte fastna i viftandet eller för att hålla uppe koncentrationen på det han gör. Fast ofta leker han samtidigt som han viftar, även om det bara är med en hand.
Hur detta bryter ner en psykiskt som förälder är svårt att beskriva. Man måste ha upplevt samma sak, tror jag. Man tittar på sitt älskade barn och tänker: "Tänk om han kunde sluta vifta och bygga lego med TVÅ händer - vad mycket bättre han skulle kunna bygga då!" eller "Tänk om han bara kunde sitta still och äta eller klä på sig lite snabbare - vad mycket mer tid han skulle ha över till att leka och utvecklas!"
Kombinationen mellan att ständigt behöva övervaka honom och sorgen över vad han missar, är förlamande. Dessutom så har vi konstant dåligt samvete för att vi inte hinner med honom mer. Jag är helt trött i huvudet när barnen somnat, såklart även beroende på lillebror och lillasysters bus. Å det finns ingen energi kvar i min kropp.
Själv tycker han inte att viftandet är något problem. Det lugnar honom. Han förstår inte hur mycket annat han missar. Det är vi som är problemet, som tjatar.
Jag undrar om det tydligaste tecknen för Asberger? Är det omöjligt att få ögonkontakt alls? Förstår dem inte om man blir ledsen till exempel? Kan ett barn med Asberges spela fotboll och handboll som vanligt?
SvaraRaderaSen det med ensidiga intresse. Vad händer med Asbergers barn om man försöker att introducera ett nytt intresse? Börjar dem skrika och protestera eller provar dem på det?
Ledsen för många frågor och tack för en bra blogg.
Mvh Jonas
Oj, många bra och svåra frågor. Jag ska försöka besvara dem så gott jag kan, men kom ihåg att jag "bara" är en mamma, ingen expert. Jag har dock läst på lite, så jag vågar försöka.
SvaraRaderaTydligaste tecknen - googla upp Gillbergs diagnoskriterier: Ointresse för och har svårt att förstå andra människor, socialt handikappade - säger t ex ofta konstiga och ärliga kommentarer, lite annorlunda tal - ibland pedantiskt perfekt, har ibland svårt att läsa "mellan raderna" och förstå tonfall och tolkar allt bokstavligt, svårt för förändringar - allt ska helst vara likdant som innan, överkänsliga sinnen - t ex upplever lukter, ljud och/eller synintryck väldigt starkt, starkt fokus på intressen som de pratar mycket om utan att checka av om den de pratar med är intresserad, repetitivt beteende, föredrar rutiner, klumpig gång och stela ansiktsuttryck, svårt för naturlig ögonkontakt.
Alla dessa tecken behöver inte finnas för att någon ska få diagnosen. I min sons klass finns ett annat barn med Asperger och han är jättebra på ögonkontakt. Och jag känner en vuxen Aspergare som är superbra på fotboll (har spelat i en hög division), så jag tror det är mycket upp till individen. Om ditt barn har Asperger - testa allt som om det inte hade diagnosen! Om det sen inte funkar, så kan förklaringen finnas i diagnosen och ha förståelse och försök hitta hjälpmedel och strategier om barnet fortfarande vill vara med. Att inte våga låta ett Asperger-barn testa fotboll vore väldigt synd enligt mig! Maken (med vissa av dessa drag) spelade fotboll och var bänkvärmare, men lagets bästa straffläggare, så det fanns en plats för honom också (även i ett duktigt lag som detta)! Man måste inte vara bäst - otroligt viktigt för dessa människor att få vara med och att ensamheten inte är påtvingad utan i så fall självvald!
Och jag är övertygad om att de kan lära sig se om man är ledsen. I alla fall med logik, t ex "nu är munngiporna neråt och det kommer tårar = ledsen. De måste försöka! ;) Vi andra kan inte ursäkta oss för att vi "är något" och sluta försöka bli bättre människor, så varför skulle de?
Jag tror att det är svårt att tvinga på dem något intresse. Mer m h a list i så fall. T ex är sonen intresserad av vindkraftverk. Om jag t ex vill väcka hans matteintresse, så kan jag visa honom en beräkning av något som har med konstruktionen att göra och hoppas på att han nappar på det och på så vis mer glider in på matte. (Men jag har inte gjort den än, eftersom han är så liten.) Jag tror det är bra att få dem att skifta intressen, så det inte fastnar på ett och samma. De måste ju lära sig lite olika saker, som alla andra! De skriker säkert som M i början, men vi brukar inte ta så stor notis om det, för då hade M aldrig testat något nytt. Man får slå dövörat till, men acceptera om barnet i slutändan inte vill. Viktigast är att man själv har en glad och positiv attityd, typ "Nu ska du få testa något kul!" eller "Nu ska du få höra något riktigt intressant!" Läs gärna mitt inlägg om höjder. M har länge varit höjdrädd, nu är han jätteintresserad av höjder och hur höga saker är:
http://aspergermamma.blogspot.com/2010/10/upp-pa-kullen-om-att-vaga.html
samt om förändringar:
http://aspergermamma.blogspot.com/2010/10/forandringar-och-likadan-kink.html
Kul att du gillar min blogg och fråga gärna igen! :)