En typisk morgon

Idag var en typisk morgon. Idag tjatade jag ca 20 gånger på M att han skulle äta upp sin fil innan det var dags att gå till skolan. Därefter tjatade jag ca 10 gånger på att han skulle gå in på toaletten och kissa. Det slutar ofta med att jag får söka upp honom i vardagsrummet och leda in honom på toaletten. Efter 5 minuter kollar jag på toaletten, och då sitter han och viftar med något, t ex toalettpapper. Jag påminner hon om att han nog kissat färdigt och måste byta kläder nu för att hinna. Han går ut till sin garderob och tar i bästa fall fram ett klädesplagg, eller så fortsätter han vifta med något. Han gömmer sig bakom garderobsdörrarna för att hans syskon inte ska se honom naken, och då är det väldigt svårt att byta om på ett snabb sätt. Ofta går jag dit och tar av honom tröjan. Han blir arg på mig eftersom han inte vill visa sig med barn överkropp, men jag känner att jag inte har något val eftersom klockan går. Sen hittar han en ny tröja och tar på sig, frågar mig om han behöver byta kalsonger också. "Du måste byta kalsonger varje morgon. Det behöver du inte fråga. Bara byt kalsonger!", är alltid mitt svar. Sen springer han iväg in i vardagsrummet och viftar med något, eller in i lekrummet och spelar gitarr. Jag påminner om kalsongerna och i bästa fall så byter han dem. Därefter hittar han strumpor, om jag har tur utan att jag behöver tjata. Men sen måste han "vifta in dem" så de blir mjuka (säger han)... Han fastnar lätt på strumpviftandet och jag måste gå in och bryta. När han tagit på sig dem har vi fleecetröjan, fleecebyxorna, overallen, skorna, fuskpolon, vantarna och mössan kvar. Även här blir det tjat eftersom han springer iväg hela tiden, ja jag tror ni förstår utan att jag behöver beskriva detta i detalj också. Och jag måste hjälpa honom på med hälften av ytterkläderna, fleecetröjan klarar han inte knäppningen på själv. Totalt sett tjatar jag tillbaka honom till påklädningen minst 20 gånger varje morgon. Tyvärr så klarar jag inte alltid detta utan att höja rösten. Då blir det värre, eftersom han sätter sig ner och håller för öronen och vägrar resa sig upp igen fastän jag lovar att inte skrika mer.

Och samtidigt måste jag klä på hans syskon, se till att de också ätit lite frukost, har nya blöjor och nya kläder, samt ytterkläder och nallar med sig. De små är ofta missnöjda och vill också springa iväg. Lillebror vill sällan gå till dagis. En bra morgon sitter de nöjda och påklädda och bråker inte i syskonvagnen medan jag hjälper M på med det sista. Det är sällan det är en bra morgon...

"Maken då?" tänker någon av er. Jo, han skulle kunna vara där och hjälpa till, trots att alla hans kollegor är på jobbet 7.30 och det är väldigt opraktiskt om han kommer senare. Men då blir det för mycket i mitt huvud. För mycket diskussioner om vem som ska göra vad, vem som ätit ordentligt osv osv. Jag använder 100% av min mentala kapacitet för att få iväg ungarna, och måste jag diskutera med maken börjar jag glömma saker, t ex gympapåsen/ombytet/läxan jag skulle få med. Om vi någon morgon är två, så brukar maken ta M 100%. Det funkar rätt ok, men då tjatar maken istället så det blir inte mindre i mitt huvud.

När någon säger till mig att deras (neurotypiska) barn minsann är trotsiga också, brukar jag svara: "Välkommen hem till mig en morgon, så ska du få se vad trots + autism innebär..."