Min mormor berättade för mig att hon var uppfostrad med frasen: "Det talar vi tyst om!" Så sa man på den tiden, och jag tror att det arvet fortfarande sitter kvar en del i vår kultur. Tänk så mycket den inställningen ställt till med genom åren! Själv talar jag inte tyst om så mycket. I alla fall inte när jag vet att folk ser, har åsikter och undrar. Då berättar jag istället, för jag tycker att det är värre om folk fantiserar ihop något felaktigt. Bättre då att berätta som det är! Och jag blir alltid bra bemött! Och folk har sett och undrat men inte vågat fråga. När jag väl berättar kommer oftast många frågor, och vi får igång en bra dialog! Folk slipper undra och hela vår familj får förståelse. Alla vinner!
Jag skäms inte över min son. Visst önskar jag att vi kunde träna bort vissa av hans egenheter, men jag skäms inte. Han är världens goaste och sötaste lille kille, som inte kan hjälpa att han har det här. Jag är övertygad om att förklaringen ligger i hans gener. Och han är inte ensam. Det sägs att ca 1 barn på 200 har Asperger. Det är rätt många! Naturligtvis så bloggar jag för att öka medvetenheten om Asperger. För att dra mitt strå till stacken. Men också för att få förståelse. Att dela med sig till er som inte vet så mycket om Asperger, fånga ert intresse och öppna era ögon för vad det är och vad det innebär att ha ett barn med detta - det är riktigt helande! Och det behövs, för det är en sorgeprocess man går igenom (att ens barn har svårigheter som aldrig riktigt kommer försvinna) och det kräver oerhört mycket energi och engagemang att ta hand om, träna och uppfostra ett sådant barn. Tack för att ni lyssnar och läser! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar