Autisten sätter standarden

Det ska bli kul och intressant att gå COPE-kursen* eftersom jag känner att vi behöver tänka till rätt mycket om hur vi uppfostrar våra barn. Det är inte så att vi inte redan gör det. Åh nej, hela dagarna går vi och försöker tänka på vilken uppfostran som passar på vilket barn. Alla barn är ju olika och jag tror inte att man kan eller ska uppfostra syskon på exakt samma sätt. Man måste möta dem som individer. I vårt fall är individerna så oerhört olika. Vi började med att ha en aspergare som enda barn i tre år, och sen fick vi två neurotypiska barn tätt. Vi måste hela tiden tänka om, tänka vad som passar autisten men inte de andra och vise versa, men även identifiera skillnader mellan våra två neurotypiska små barn.

Ibland känner jag att jag är för inkörd på autistspåret. Som t ex när jag gömde en hålig strumpa för lillebror. Jag smög den bakom ryggen, men sen tänkte jag: "Äh vad fasen han är inte autistisk" och så visade jag honom strumpan och sa att den var sönder och att jag skulle kasta den i papperskorgen. Det gick hur bra som helst. Hade det varit M hade han börjat gala och skrika om att vi skulle köpa en exakt likadan. (Sån är han med allt man kastar, t o m skräp.) Den incidenten fick mig att tänka, att vi måste ifrågasätta vår uppfostran av lillebror och lillasyster ännu mer, så vi inte uppfostrar dem som två autister, i alla fall inte där det blir helt fel... (Det finns vissa tankegångarna kring autister som kan gagna alla barn t ex den visuella framställningen av tid och händelser. Det har de flesta barn nytta av. T ex ett bildschema på dagis över vad som ska hända under dagen.)

Sen finns det saker som man inte alls kan hjälpa som förälder. T ex att M springer från matbordet och vill leka under måltiderna. Det spelar ingen roll hur vi tjatar eller vad vi gör. Han har helt enkelt för mycket myror i byxorna för att kunna sitta still. Men då tror lillebror och lillasyster att det är ok att man springer ifrån matbordet och leker och gör likadant. Vi jobbar jättemycket med detta -  tjatar och bär tillbaka dem, men just nu känns det som att vi bara har två alternativ: Tejpa fast barnen, eller leva med springet tills de blir äldre och vi kan förklara. Så vi lever med springet...

Och när det gäller att skrika rätt ut så fort man inte får som man vill, så är det samma sak. Vad det än gäller, så ylar M när han inte får som han vill. Det är hans första reaktion. Ungefär hälften av gångerna bryr han sig inte om att fråga i vanlig samtalston först. Jag misstänker att lillebror och lillasyster härmar även detta beteende. Det är klart att de är väldigt små ännu, men jag tror faktiskt att de kan det när de är på dagis. Vi tänker inte ge upp på M bara för att han är så där. Han får lära sig. Vi måste lära honom - annars kan han inte ha ett normalt vuxenliv.

* COPE är en KBT-kurs som kan ha autistiska såväl som neurotypiska barn i fokus. Vi har valt att gå den neurotypiska versionen, eftersom vi vill fokusera på våra två minsta denna gång. Kanske går vi den med fokus på autister också, om vi tycker det behövs.