Det är inte skamligt att be om hjälp

Idag var maken och jag på förebyggandeenheten för att få lite tips och råd om hur vi ska förbättra situationen i vår familj, främst för vårt mellanbarn, lillebror. Förebyggandeenheten tillhör socialförvaltningen. Jag hittade dem via kommunens hemsida och jag måste erkänna att det först tog emot att gå till socialen och be om hjälp, men sen tänkte jag att jag inte bryr mig vem som hjälper oss bara vi får hjälp. Och det visade sig vara en helt annan organisation än de som har hand om utredningar. Förebyggandeenheten för inga journaler, utan erbjuder stödsamtal och kurser som COPE och COMET (kognitiv beteendeterapi). Vi anmälde oss till både stödsamtal och COPE-kursen som ska gå till våren. Vilken lyx egentligen! Två personer med stor erfarenhet av krävande barn sitter ned med oss vid tre tillfällen och ger personliga råd. Och en 10-veckors-KBT-kurs! Varför skulle vi inte söka upp och ta emot detta stöd som finns i samhället (och som vi betalar skatt för)?! Och det är inte skamligt att be om hjälp. Det som är skamligt (och riktigt dåligt för barnen) i sådana fall, är att inte be om hjälp när man behöver den.

Vi inledde med att berätta om vår familj. Sammanfattat: M har autism och utreds för ADHD (vi tror han har det), men är inte utåtagerande. Lillebror är en riktig liten busunge och flänger runt som ett yrväder och är på allt, speciellt det som har med el att göra (lampor, strömbrytare, kontakter, stereon osv). Dessutom är han väldigt utåtagerande och har mycket ilska inom sig, och detta är det primära skälet till att vi kom till stödsamtalet. Ibland tror jag att även han har ADHD, men han är för liten för att det ska gå att veta. Han har alla fyra kännetecknen som man måste ha för att få en diagnos, men det kanske växer bort. Han är ju bara 3 år. Lillasyster är en riktig liten busunge hon också. Hon drar i allt som brorsorna leker med, är envis och har ett riktigt temperament och skriker när hon inte får sin vilja igenom. Dessutom bits och klättrar lillebror och lillasyster upp på allt som går att klättra på och vi tar ner dem från olika möbler dagarna i ända för att de inte ska slå (ihjäl) sig. Vi kan inte lämna de två minsta barnen tillsammans, för då slåss och biter de oftast varandra efter några sekunder.

När vi berättat att vi inte har något nätverk med släktingar som hjälper oss, blev samtalet snabbt inriktat på att klara vardagen och hålla ner stressnivån hos oss vuxna. Det var jätteskönt att få förståelse från yrkeskunniga och bli bemött med attityden att vi har krävande barn - inte att vi är dåliga föräldrar. Det blir lätt att man får för sig att omgivningen tycker det, när man får välmenande men missriktade råd. De flesta saker som folk tipsar om har vi redan testat, men utan framgång... (Men många av våra vänner förstår, speciellt de som träffar oss ofta.)

De tips vi fick var följande: 1) Sätt på film oftare, för att lugna barnen. De är kanske trötta efter en lång dag och orkar kanske inte leka. 2) Byt plats på kvällsmaten och middagen, så slipper mamma laga mat när hon kommer innanför dörren med två ledsna och kärlekstörstande småttingar. 3) Sänk matbordet och sitt på kuddar på golvet och ät och ta bort allt de kan klättra på (vi har funderat på det ett tag). 4) Ge positiv uppmärksamhet till lillebror så fort han göra något bra även om det bara är för några sekunder. 5) Låt lillebror äta det han vill äta (förutom godis). Låt honom springa ifrån matbordet och komma tillbaka när han vill äta. 6) Muta barnen om det behövs (inom rimliga gränser). 7) Lämna barnen på dagis och skola och ta semester om ni behöver få något fixat. (Vi har gjort det en gång faktiskt.) 8) Prova att sätta hjälm på lillasyster. Och rent allmänt: "Ni bestämmer. Det är ert hem. Anpassa det efter er familj och strunta i vad alla andra tycker. Ni måste tänka på er själv så att ni orkar"

Och efteråt har vi själva kommit på att vi nog ska byta ut den stora soffan, som de klättrar och hoppar runt i alldeles för mycket, mot sacco-säckar. Och vi får nog ändra låsen till toaletterna så att de inte går att låsa (och sätta upp ledigt/upptaget skyltar istället), så de inte kan låsa in sig och hitta på hyss.

Jag har fått mersmak! Nu ser jag fram emot COPE-kursen! Jag har läst ca 20-30 böcker om barn, barnuppfostran och autism, men man blir aldrig fullärd. Om man tycker att man är fullärd, så är man nog ingen bra förälder...