Translate

måndag 7 juli 2014

Tema semester: Vi åkte nästan och badade

Idag var det min andra semesterdag och strålande väder. Jag ställde in siktet på att åka till en närbelägen badplats efter lunch.

Tyvärr så gick inte morgonen så bra. Killarna skötte visserligen sig själva. De spelade dator. Det kan de förstås få göra en stund på dagen, även om det är strålande sol ute. Men det är inte så bra om de vägrar att äta frukost. Det börjar bli lite svårt att bära dem till matbordet numera, så jag lät dem hållas, lite till och lite till.... Till slut så kunde de pausa spelandet och komma ner och äta lite frukost.

"Men varför stängde du inte bara av datorerna då?" kanske någon av er undrar. Ja, det kunde jag förstås ha gjort om jag hade velat hantera vredesutbrott "gånger två". Det är ju inget man dör av. Prylar som kastas omkring går att ersättas. Även barn med NPF bör ju lära sig att lyda och framför allt att det är viktigt att äta (det vet de förstås redan). Men jag orkade bara inte. Maken, som haft svårt att somna på sistone, låg och sov så jag var ensam med dem. Det har varit lite mycket på jobbet på sistone. Jag är inte i så bra skick (än). Så jag valde den för mig enklare vägen: Att vänta ut dem. Det går alltid att ge dem en frukt så de får upp blodsockret och orkar äta mer sen, ifall de har dippat av hungern.

Maken kom upp och jag föreslog att vi skulle åka till den lilla badstranden. Han kom med ett motförslag: "Vi kan åka till havet istället. Det är mindre folk där."

Sant, men maken glömmer fort tycker jag.... I alla fall fortare än jag. Jag har fortfarande förra sommarens tur till havet i färskt minne (kanske för att jag bloggade om den - det gjorde ju inte han):

http://aspergermamma.blogspot.se/2013/07/en-inte-sa-idyllisk-tur-till-havet.html

Jag kände i min kropp att jag absolut inte orkade åka till havet, efter morgonens bestyr, så jag la in ett litet veto ;) och förspråkade stranden som jag hade tänkt ut. Just för att vi skulle kunna åka till den direkt efter lunch och vara hemma i god tid tills det var dags att laga middag.

Problemet var bara att nu låg pojkarna lite back med maten. M var väl inte på strålande humör precis. Och lillebror busade. Vi tror att han gör det när han egentligen är hungrig. Det kan vara rätt grymt i perioder.... Och lunchen blev inte färdigäten förrän klockan 14 och då hade det hunnit komma några moln på himlen. Med tanke på att barnen är vana vid 28 gradigt vatten i vår lilla pool i uterummet, så var det inte att tänka på att åka och bada om det var moln på himlen. Jag kunde se framför mig hur de skulle skrika att de ville åka hem igen, så fort de doppat en fot. När man är på gränsen till utbrändhet, så får man välja sina tillfällen då man bränner sin egen energi. Så jag föreslog för maken att vi skulle stanna hemma och göra om kojan åt barnen istället. (Det är ju bra om det händer nya saker när man stannar på tomten.) Det blev ett takfönster.


Lillebror och lillasyster var överlyckliga åt att kojan fick lite uppmärksamhet. De tittade intresserat när maken sågade hål i taken och satte dit plexiglasfönstret. M var inte lika förtjust. Han började gallskrika och yla att han ville ha tillbaka taket som det var. (Jag skriver yla, för att det bäst beskriver hur han låter, inte för att vara nedsättande. Det är egentligen inget skrik.) Han är inte så bra med förändringar:

"Buäääää! Jag vill att det ska se så stort och brunt och gammalt ut från lektornet".

Och det höll nog i sig i en timme och det gick inte att trösta honom. (Både maken och jag försökte.) Det var faktiskt riktigt plågsamt för oss alla, för det hördes över hela tomten och huset. Förmodligen var det värst för M själv.

Jag minns när vi skulle ta bort det gamla hålet där förre ägaren till huset hade haft en torkvinda. Det hade blivit bakterier i hålet och luktade riktigt illa. Tänk: Gammalt blomvatten. Maken grävde bort betongklumpen med hålet och då ylade M:  

"Sätt tillbaka sumpehålet. Jag vill ha ett exakt, exakt likadant sumpehål."

Idag står där studsmattan som han nästan "bor i" vissa dagar. Numera skrattar han åt den incidenten och vad han sa då. Men det var samma "yl" förra våren när vi planerade att sätta in poolen i uterummet. Oj vad han skrek att han absolut inte ville ha någon pool i uterummet. När den väl var uppe så badade han glatt i den och numera så älskar han vårt lilla "poolrum". Så ni förstår, vi kan inte lyssna på "likadan-kinket", för då kommer verkligen allt vara exakt, exakt likadant här hemma som tidigare. Inget kommer förbättras. Och M kommer aldrig att lära sig att hantera förändringar. (Och det funkar inte om man visar eller förklarar hur det ska bli före. Då blir det bara mer ångest.)

M kom över det med takfönstret till slut, men då var vi nog alla rätt möra. Jag satte mig för att rensa lite ogräs. Det gick bra ända tills lillebror helt oprovocerat och med flit kastade en (tom) vattenkanna rakt i ansiktet på mig med full kraft. Den träffade på näsan. Kan säga att tålamodsbägaren rann över då. Maken tog hand om lillebror, som skämdes rätt ordentligt. Han tog även lillasyster bort från mig, för det var rätt uppenbart att jag behövde lite lugn och ro. De badade lite i poolen och jag fortsatte med ogräset.

Efter en stund, när maken och lillebror hade badat klart, så gjorde jag och M lillasyster sällskap i poolen och då var livet så där underbart en liten stund som det kan vara. Det var 35 grader i luften i uterummet och 28 grader i vattnet. Vi bara låg och mös en stund.

Här hittar ni andra inlägg med tema semester hos neurobloggarna:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?ref_type=bookmark

1 kommentar:

  1. Känner igen så mycket av mig själv (både som barn och vuxen) i M. :)

    Har också väldigt svårt med förändringar. Brukar nästan alltid reagera negativt på dem i början för att sedan vänja mig och (ofta) inse att saker och ting faktiskt blev bättre. Ungefär som M med poolen. Min man börjar dock bli lite trött på att jag alltid protesterar mot allt först, men det bara slinker ur mig. Om han kommer med något nytt måste jag verkligen få tänka efter (ganska länge) för att kunna vänja mig vid den nya tanken.

    Är också lik M i det att jag inte kan lära mig genom att härma. Det funkar inte alls. Är riktigt dålig på att lära mig "fysiska" saker av den anledningen. Har dessutom extra svårt om någon står och ser på. Måste helt enkelt prova på och fundera ut själv. Så var det t.ex. när jag skulle lära mig skjuta luftgevär. Det tog mig en himla tid att fatta hur man skulle kolla när man siktade, men när jag väl förstått sköt jag minst lika bra som de andra.

    Simma var ett kapitel för sig. Men jag gick faktiskt i simskola när jag var 8, konstigt nog var det det enda som funkade. Fick en väldigt bra lärare där, hon förklarade på ett bra sätt i väldigt små steg i taget hur man skulle göra.

    SvaraRadera