Tema semester: På djupt vatten och ett väluppfostrat barn

I går kom lillasysters bästis hem från semesterresan, så i morse ville de absolut leka tillsammans. Jag följde med lillasyster hem till den lille pojken. Det här är rätt nytt. Fatta att jag har ett barn som vill vara hemma hos någon annan och leka, som jag vågar lämna över ansvaret för och som beter sig! Hon fyller fem år i dagarna, så jag antar att det är helt normalt. Hon har ju ingen diagnos. Hon är ett normal-tills-vidare-barn. Ja, jag jämför ju med brorsorna så klart, även om det blir lite fel eftersom de har andra behov. M vill sällan leka med kompisar och lillebror vågar vi helt enkelt inte lämna bort. Även om han numera är väldigt högfungerande, så är han ett vilt barn och har djävulska utbrott när blodsockret faller för lågt.

När jag frågade hur länge lillasyster kunde stanna, så berättade de att de skulle ut och grilla vid en närbelägen sjö på eftermiddagen och kvällen och frågade om vi ville följa med. Det är numera inte många vi umgås med. Nästan ingen alls. Vi har inte orkat underhålla kamratrelationerna, just för att det varit som det varit i familjen. Vännerna har fallit ifrån och vi sitter mest här hemma ensamma och tar hand om barnen, om jag ska vara ärlig. Vännerna har nog börjat umgås mer med andra vänner, som bjuder tillbaka och som har barn som klarar sig lite mer själva så de vuxna kan umgås med varandra. Och där man slipper tänka på det gluten- och mjölkfria. Ja, jag förstår. Det är naturligt att det blir så. Men ack så trist. Så det var väldigt trevligt att bli medbjuden till den här nya bekantskapens favoritbadställe. Dessutom människor vi gillar och som vi upplever tänker ungefär likadant som vi. Självklart fick vi tacka ja, även om vi som vanligt kände att det fanns dåligt med ork. De måste tycka att vi är trevliga. Synd att inte nappa på inviten.

Det blev så att vi åkte lite i förväg till badplatsen. De hade lite att stå i eftersom de precis kommit hem från en långresa, så vi tänkte att vi kunde passa på att bada lite innan maten. Barnen flög ner i vattnet med badringarna på. Det märktes att de tyckte det var underbart. Lillebror bara pekade på vattenglittret. Han älskar ju guld och silver. Det jag såg i hans ögon gjorde det värt allt besvär.

Lillebror, som mest är en livsglad och orädd busunge numera sen han börjat må bättre (av dieten), simmade ut på det djupa. Det gick bra tills han började glida ur badringen. Maken drog in honom på grunt vatten och förklarade konsekvenserna av det. Lillebror bara skrattade och tog på sig badringen och simmade ut igen. Totalt orädd. Så höll de på ett litet tag. Maken frös och jag tog över. Nu var badringen av. Lillebror var ju bara tvungen att testa gränserna i vattnet. Så han gick ut på det djupa tills munnen var under vatten. Jag lyfte upp honom och förklarade konsekvenserna av att vara ute på för djupt vatten. Och fick flin till svar. Han skulle naturligtvis gå ut där igen. Nu var både munnen och näsan under vatten. Jag lät honom göra det, men plockade raskt upp honom igen. Han såg lite chockad ut och gick med på att gå till grundare vatten. Ingenting slår en förstahandsupplevelse, tänkte jag. Kände mig nöjd med att han fått den när jag var i närheten. Nu skulle han väl ändå förstå?

Några minuter senare var det glömt. Lillebror hade hittat en skojig pinne som han kastade ut på djupt vatten och försökte springa efter. Gång på gång hamnade han under vattnet och jag fick plocka upp honom. Jag försökte förklara hur bottnen såg ut under vattnet. Att det var brant. Men det gick liksom inte in. Jag borde haft papper och penna med mig ut på stranden, så jag kunde ritat upp det. Jag försökte igen att förklarade det genom nivåer på datorspelsspråk, som han är väldigt inne i. Jag förklarade att nivån upp till halsen var ok, men började bli farlig. Att när nivån var upp över munnen så höll man på att tappa kraften och förlora sitt liv. När vattnet var över näsan så var man död. Han lyssnade och konsekvenserna gick in lite bättre. Men det hjälpte ändå inte. Han visste ju att jag var där vid hans sida för att plocka upp honom, när han kom på för djupt vatten. Så enligt hans logik så behövde han inte alls sluta med sin lek. Det var dessutom extra kul när jag sprang i vattnet för att rädda honom. Kanske hade han sett någon leka samma lek med en hund, för det var också en hundbadplats. Lite senare kom samma lek igen, fast med en sten som naturligtvis sjönk till botten. Vem skulle ta upp den? Jo, jag naturligtvis. Jag gick med på det en gång. Sen fick stenen vara borta. Det var svårt att tänka sig att det är samma barn som igår satt och lärde farmor att tre fjärdedelar av 6 är 4,5 och hur man man ska tänka för att räkna ut det. Eller att roten ur en miljon är tusen. Hur som helst, det var inte mycket annat att göra för mig än att vara med och plocka upp honom ur vattnet, gång på gång. För det går ju inte att lära honom genom den hårda vägen i det här fallet.....

Mitt när jag stod och höll koll på lillebror, så kom mamman i familjen upp till mig och berömde lillasyster. T o m dottern i deras familj hade kommenterat hur väluppfostrad lillasyster är. Att hon alltid kommer och frågar förädlarna om lov om saker och ting. Jag såg nog ut som en fågelholk i ansiktet för jag tänkte:

"Har vi uppfostrat ett barn? Har vi alltså en som är väluppfostrad till och med? Hur gick det till?"

Lillasyster är nämligen inte alls sån på hemmaplan. Åh nej. Just nu är hon faktiskt vårt mest krävande barn. Hon vill ha sysselsättning och vill gärna gå efter mig och bestämma allt jag ska göra. "Nu ska du pyssla/måla/läsa saga. Ge mig..... Jag vill att vi/du...." Sött bitvis, men det är svårt i längden eftersom jag behöver göra en del hushållssysslor som hon inte alltid vill vara med på. Varför laga mat, när man kan pyssla hela dagen?

Tillbaka till utflykten. Där stod jag och funderade på hur i all sin dar lillasyster kunde ha blivit väluppfostrad. Jag kom fram till att det måste vara något av följande.

• Dagis. De är rätt tydliga och stränga där med hur barnen ska bete sig. Fast samtidigt så har den här familjen haft andra barn ur gruppen hemma hos sig. Jag vet ju egentligen att alla barn i lillasysters grupp verkligen inte beter sig som henne. Har dagispedagogiken funkat bättre på lillasyster än på de andra barnen?
• Genetik. Jag uppfattades nog själv som väldigt väluppfostrad som liten. På bortaplan.... (Hemma var det en annan visa även om min mamma har glömt det och brukar säga att jag var så snäll så - men jag minns.......)
• Att alla gånger man försökt visa genom att själv föregå med gott exempel faktiskt lärt henne något. 
• Att man inte alls kan påverka eller uppfostra sina barn så mycket som man tror. Vår familj borde vara ett bevis för det. Med tanke på hur lillebror beter sig i jämförelse.... Och för att jag faktiskt inte tycker att vi "drillat" in något hos barnen. Mer förklarat och visat. Och varit oss själva.

Kanske är det en kombination av alltihopa. Är det inte märkligt och t o m sorgligt hur jag instinktivt tänkte om mig själv som förälder när lillasyster fick beröm? Det får jag fundera på ett tag.... För jag tycker egentligen att jag är en bra förälder till alla mina barn.

Jag hann inte fundera så mycket mer, för sen gick lillebror in och gömde sig i vassen. Jag var glad att jag såg honom gå in. Det hade varit rätt grymt oroligt om han verkligen hade gömt sig där på allvar. Han badade naken och har ljust hår, i samma färg som vassen nedtill, så han var svår att se. Ser ni honom?

Fler inlägg på tema semester hittar du här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?ref_type=bookmark