Tema utbrändhet: Ibland måste man bromsa, backa och tänka om

Egentligen skulle vi åkt till Köpenhamns Zoo imorgon. Vår familj och mina syskon och deras familjer. Min bror med familj är på besök i den skånska staden där resten av oss bor. Tanken var att de skulle hjälpa oss med att bära mat och hålla koll på barnen, så vi fick komma ut lite. Men tyvärr så fick vi avstyra det.

Det kom över mig igår när jag började få panikkänslor över alltihopa. Det var många små saker som samverkade. Det ska bli 30 grader varmt och vi har ingen AC i bilen. Och det finns inget garanterat gluten- och mjölkfritt för oss att köpa på zoo mer än pommesar, så vi hade behövt ta med oss all mat. Osv. Självklart hade jag velat umgås med mina syskon och deras fina familjer. Tittat på elefanter och andra djur tillsammans med mina och deras barn. Men det bara går inte. För vi vuxna är för trötta. Den där väggen har börjat komma närmare igen. Tyvärr.

Vi kämpar för att organisera upp tillvaron här hemma och att få rutin på att göra utflykter med barnen. Vi har börjat att göra utflykter rätt nära vårt hem, typ max 30 minuter bort. Att åka till Köpenhamn skulle bli lite längre, lite bökigare och med en del faktorer som var svåra att förutse (barnens beteende och ork i storstaden). Så det kändes som ett gigantiskt kliv till något som vi inte med säkerhet vet att vi ror iland på ett bra sätt.

Mina syskon förstår givetvis. De vet ju hur vi har det. De förstår att vi måste ta ansvar för vår familj och vår ork och stöttar oss till 100%. Det underlättar. Men jag känner mig ändå lite dum som trodde att vi skulle orka detta. Och det känns för himla skruttigt att vi inte orkar ta våra barn till den här djurparken, nu när de inte ens fått någon semesterresa. Men läget var ju ett annat för 2 månader sen, när vi bestämde att vi skulle åka till dit. Då kunde jag ju inte veta att jag skulle känna mig så här trött just nu. Det är viktigt att våga backa, bromsa och tänka om. Vi fokuserar på det vi klarar att göra, inte det vi vill göra. För ingen av oss får gå in i väggen. Barnen behöver oss båda friska och alerta.

Hela gänget ändrade om i planerna, så vi skulle kunna följa med till badstranden idag åtminstone. Vi åkte till den som ligger 10 minuter från vårt hem. Innan vi kom iväg så hade lillebror och lillasyster hunnit slåss och kasta hårda grejer efter varandra. M hade hunnit yla för att han inte fick kniv till maten som alla andra.  (Vilket är ovanligt för honom, så jag undrar om han kanske också är trött). Vidare så hade lillebror ett utbrott för att han hade lågt blodsocker och sa att lunchen var så äcklig så. Han bara skrek och sprang fram och tillbaka. När alla var mätta och skulle åka, så var vi tvungna att tjata och nästan bära ut pojkarna till bilen. Inte konstigt att man blir matt.....

Väl inne i bilen så fick jag lite vila, för maken kör alltid. Helt plötsligt så ser jag en bil som kör i vägrenen innanför oss och som svänger ut igen för att göra en u-sväng. Verkligen en idiotisk sak att göra på den där 90-vägen över huvud taget. Och föraren ser oss inte. Jag hojtar till och maken gör en hastig undanmanöver och lyckas undvika att fronta rakt in i sidan på den andra bilen där den andra föraren satt. Någon därute kan tacka makens snabba reaktionsförmåga att han/hon lever..... Jag bara kände mig helt tom inombords. Kände att jag ville gråta, men orkade inte. Tänk om vi hade smällt. Det var tur att vi kom fram till stranden nästan direkt så jag inte hann fundera mer på vad som hade kunnat ha hänt med oss alla.

Dagen till ära - lillasysters födelsedag, så hade vi köpt en ny gummibåt. Barnen har inte åkt båt tidigare, så de fick alla testa att åka. Spännande! Maken tog med lillebror till andra sidan av den lilla sjön och lillebror klättrade genast upp på klipporna bredvid det flerfaldigt meterdjupa vattnet.

"Pappa, du kan åka tillbaka nu, så kan du hämta upp mig sen när vi ska åka hem."

Sa han, som är 6,5 år, inte kan simma och är totalt orädd.....

"Vi får vara som ett frimärke på honom hela tiden" konstaterade vi. Och det var vi..... Det är ju ointressant i det läget vad man orkar. Man får bara fixa det. Det går oftast ok om vi turas om.

Vid ett annat tillfälle tyckte lillebror att han kunde kasta en stor sten bland de andra badgästerna:

"Men jag ska inte kasta på någon. Jag ska kasta EMELLAN."

Han är allt en liten levnadsglad liten busunge. Vi löste det genom att han fick gå till en annan liten vik där det inte var badgäster och kasta stenar där. Lillasyster hängde på, så det var bara att ta med sig alla värdesaker och gå dit och hålla lite koll. Vi gjorde barkbåtar och lillasyster tyckte det var fantastiskt roligt att göra handavtryck på en sten. Samtidigt var M och maken ute på vattnet och hade en stund för sig själva. När jag såg dem allihopa så slog det mig: Vi är ju faktiskt tillräckligt lyckliga här. Hellre lyckliga barn på hemmaplan och föräldrar som håller ihop, än griniga och trötta barn på zoo och föräldrar på gränsen till sammanbrott. Zoo finns ju kvar. Dessutom bör vi nog åka till en av de andra djurparkerna som ligger lite närmre först och se hur det går.

Men säg den lycka som varar för evigt. När vi skulle åka hem började lillebror och lillasyster retas och tetas.

"Måste de vara som Piff och Puff precis när man är som tröttast? Var får de energin ifrån?" sa maken och tittade uppgivet på mig.


Imorgon blir det en lugn dag. En dag för återhämtning.

------------------------------------------------------------------------------

Fler inlägg på samma tema, hittar ni under neurobloggarna:
https://www.facebook.com/groups/311562105603225/

(Ett antal av dem är mina, just för att detta ämne berör mig väldigt mycket.)