Som vanligt så har maken och jag olika åsikter om packningen. Han tycker att jag packar för mycket och att det "bara är att ta handdukar, badkläder, lite vatten och köra". Och jag tycker att han behöver en "reality check" och inse att små barn behöver ha tillgång till torrt ombyte (gärna flera), extra handdukar (eftersom de inte klarar att hålla dem torra), strandleksaker, badskor mot skräp i sanden, en filt att sitta på samt fika och frukt att äta. Det har alltså inte med NPF att göra, utan att det är så jag har fått för mig att man packar när man är vuxen och ska iväg med små barn. Om man nu inte har väldigt nära till stranden, förstås. Okej, maten är extra viktig eftersom de får utbrott/sammanbrott vid lågt blodsocker. Och alla prylar är viktiga eftersom man aldrig vet vad de kan tänkas få utbrott/sammanbrott över. T ex badshorts i fel färg kan förstöra hela utflykten för M om det vill sig illa.
När vi kom fram till parkeringen så påtalade han sin åsikt och jag surnade till och slängde in ombyteskläderna i bilen igen. Jag tänkte att det kanske var bättre att han fick knata efter ombyteskläderna en gång, än att vi ska ha denna argumentation varje gång vi åker till stranden. Just den här stranden är blötare än andra, för att man sitter så nära vattnet eftersom själva stranden är rätt smal, så jag visste ju att det var dumt att inte ta med dem. Om inte annat sen erfarenheten från tidigare år. Men allt annat följde med.
Maken tyckte att jag körde mitt eget race för mycket. Vi hade valt att åka till stranden där han brukar vindsurfa och känner varje liten kulle och sandbank. Jag agerade dock bara på rutin, från förra året då vi hade en mycket ansträngande dag på just den här stranden. Jag gick till samma lilla sandbank ute i havet som sist utan att tänka mig för. Jag kunde ju inte veta att han ändrat uppfattning om bästa badplatsen sen förra året. Vi surnade båda till och så några "inte så trevliga saker till varandra", men hade ingen tid att reda upp det eftersom maken fick byta om och springa efter lillebror som var på väg ut på djupt vatten. Jag, som egentligen inte hade något emot att sitta på den lilla sandbanken maken hade föreslagit, packade ihop alla grejerna och började vada dit med dem. Det var inte alls så att jag ville bestämma, utan jag kunde gärna testa något nytt. Jag fick ju ge mig och kunde ju inte sura hur mycket som helst. Och självklart så litade jag på hans strandkännedom. Jag hade ju bara varit där två gånger tidigare.
Väl framme på den lilla sandbanken så såg jag till min förvåning att det var fullt med fågelbajs där. Det hade maken så klart inte sett när han hade svischat förbi i 30+ knop med vindsurfingbrädan. Ibland är de bästa orden de man tänker, men inte säger... I det här fallet att inte säga någonting om självutnämnd strandkännedom och bajs, eller ens dra på munnen åt eländet...... Det var läge för tystnad och pokerface.....
Det var bara att konstatera att det var tur att vi hade vänt bilen efter de där spadarna, så vi kunde använda dem till att gräva bort lite skit och få lite ren strand att sitta på. Dessutom: M behöver verkligen öva på att titta ner och se var han sätter fötterna..... Vilken träning är då bättre än att springa på stranden mellan fågelbajs?
Så fort jag hade tagit fram filten bad lillasyster om en muffins eftersom hon var hungrig. Det slutade med att hon åt fyra stycken. Sen stack M och jag ut och badade för oss själva.
När vi kom tillbaka sa maken:
"Vi kan väl gräva ner stridsyxan nu när vi är på den här paradisfina stranden."
(Paradisfin om man inte störs av synen av ett gammalt nedlagt kärnkraftverk i horisonten.)
Självklart! Det är viktigt att glömma, gömma och gå vidare. Det var nog mest att vi var stressade och ville åka ut hit tillsammans. Så typiskt att man börjar bråka under de stunder som ska vara extra fina, just för att man anstränger sig så mycket. Vi har båda blivit rätt bra på att gå vidare, så vi bara släppte det som varit tidigare. Det är ju viktigt att hålla sams när man lever så ansträngt som vi gör och mest bara träffar varandra. Och så tycker vi ju om varandra. ;)
Under tiden hade lillebror hunnit blöta ner alla sina kläder. Han blev kall och satt på filten och huttrade.
"Ska jag gå efter ombyteskläderna?" undrade maken.
"Det är lugnt. Sätt på honom min tröja." sa jag och tänkte att maken nog redan fattat poängen.
Naturligtvis fick inte heller denna tröja vara torr.... Nästa gång kommer ombyteskläderna med ut till stranden vart vi än åker. Nästa gång ska jag packa ombyteskläder även till mig själv, "just in case". Det är bra att ha när sand och gegga flyger genom luften och man måste medla mellan barnen.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar