Tema utbrändhet: Konkret hjälp, mikropauser och "bloggmeditation"

När vi hade det som värst och jag var var som närmast väggen, så kändes det ungefär som att jag tampade vatten med näsan över vattenytan. Jag trampade och trampade, ja eller kanske simmade och simmade, och hoppades att jag skulle nå fast mark så småningom. Jag fick ofta höra välmenande kommentarer som "du måste ta lite tid för dig själv" (förutsätter att det finns tid att ta ifrån), "du måste ta det lite lugnare" (ingen tar disken om inte jag tar den, osv), "lämna barnen med maken och stick iväg en dag" (förutsätter att han reder ut det själv). Även om kommentarerna var välmenande, så blev de så fel. För mycket av sånt riskerar att bli en sten på börda. I detta fall en sten på huvudet på mig som simmade där med näsan över vattenytan. Så klart att jag ville ta det lugnt och längtade efter att lämna familjen en kort stund och t ex åka på spa. Grejen var att det gick ju inte. Det var ofta livsfarligt läge här hemma (klättrande barn som slogs livsfarligt). Och maken var sjuk. (Men visst drog jag ner på allt oviktigt när jag kände att väggen var nära.) Jag hade behövt att en eller förmodligen ett par stycken personer hade tagit över min plats ett tag och det var väldigt tveksamt om det hade funkat. Man blir liksom spindeln i nätet, som kan sina egna barn utan och innan. Som vet vad som funkar att sticka åt ett visst barn i matväg i en speciell situation för att blodsockret ska åka upp istället för längre ner. Och som visste att ett visst barn hade ett utbrott för att det var törstigt eller toanödigt och egentligen inte var arg på den där leksaken. Och ärligt talat så vet jag inte om jag hade njutit av att vara på spa för jag hade vetat att det var kaos hemma och att min vila gick ut över barnen (och den som hade dem).

När neurobloggarna hade tema "stöd från omgivningen" skrev jag följande inlägg:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/05/tema-stod-fran-omgivningen.html

Jag tycker det stämmer med vad jag vill ha än idag, fastän det behövs i mindre utsträckning. (Nu har jag nått fast mark sen ett tag tillbaka, som tur är.)

När man är där och simmar med näsan över vattenytan, så är det förmodligen mest konkret hjälp som behövs. Att någon säger: "Exakt vad kan jag hjälpa dig med?" och sen lyssnar och gör det som personen ber om. Det kan vara att ta ett visst barn till en lekplats. Även om man inte orkar mer än en timme, så är den timmen förmodligen väldigt värdefull för den som behöver hjälpen. Oändligt mycket bättre än ingen hjälp alls. Jag tycker inte att man ska skämmas för att man inte orkar med ett barn med stora behov en hel dag. Man kan ju också bara vara ett par extra armar på hemmaplan. Något som jag tyckt varit riktigt bra hjälp är de LSS-personer vi haft här, som fungerat som min eller makens förlängda arm.

Något som jag också upplevde var bra var att jag tillät mig ta mikropauser, oftast på facebook. Tio sekunder till att läsa någons status eller en kommentar i en tråd. Eller att själv publicera en söt kommentar från barnen eller ett fint kort på mina trollungar. Det har gjort mig gladare. Lite mindfullness, så där.... Fokusera på det bra och roliga och "suga på karamellen" så länge det går. Facebook var också bra när jag höll på att bli galen av att gå här mellan blöjbyten och livsfarligheter och en man som låg i sängen och hade ont, för jag hade lite kontakt med vuxenvärlden. Det har gett mig kraft att orka lite till.

Ytterligare en sak som varit otroligt bra för mig är faktiskt bloggandet. Det har flera fördelar:

• Jag sitter ner en stund och kroppen får vila. Jag antar att stresshormonerna sjunker då också. Trist bara, att jag behövt ta från nattsömnen för att hinna..... (Jag intalar mig att sömnen blivit behagligare, även om bloggandet inneburit mindre sömn.)
• Jag fokuserar på något som jag behöver fundera på och lösa och har i flera fall kommit på saker som jag aldrig hade kommit på annars. Jag har fått lösningsfokus under dagarna, och det har ibland känts som att blogginläggen har skrivit sig själva i huvudet under dagen. Jag har nog faktiskt tänkt klarare av det. Och haft lättare att fokusera på en sak i taget. Det behövdes verkligen när jag mådde som sämst och var rörig i huvudet.
• Jag har på ett effektivit sätt kunnat meddela släkt och vänner vad som försiggår i familjen. Generella kunskaper om autism i all ära, men de som har läst har fått specifik kunskap om den här familjen. (Jag är så tacksam att ni gör det!) Det har varit skönt att slippa förklara "allt" och verkligen kunna umgås med släkten och vännerna de få gånger man ses.
• Det har blivit roligare att läsa på fakta om barn, autism, ADHD och även kost, eftersom jag kunnat blogga om det efteråt.
• Jag har lyssnat in maken bättre, eftersom jag kunnat blogga om hans upplevelser och funktionssätt. Han har berättat många fascinerande saker. Självklart har detta hjälpt oss enormt mycket som par just för att jag förstår honom (och barnen) bättre.
• Det är nog faktiskt lite meditativt. Om någon hade föreslagit för mig att jag skulle meditera, hade jag nog blivit rätt förbannad. Det hade jag självklart inte haft tid med. Men att sitta still en stund och reflektera över dagen, skriva av sig sina tankar och kanske t o m få respons. DET hade jag tid och ork till. Det gav mig energi att orka lite till. Jag blir alltid så lugn efteråt, när jag bloggat av mig. 

Så jag antar att man kan säga att bloggandet varit min egentid och min motor för att komma ur det där djupa vattnet.