Idag så kom lillasysters bästis hit igen tillsammans med sin mamma. M som älskar att prata med vuxna startade en konversation med henne. Fastän han har lite svårt för just "hur:et" så vågar han och pratar glatt med de flesta. De hann prata om högsta kullen i vår stad som egentligen är ett sopberg och som de just nu gräver i för att sanera (ångest - den blir ju lägre!), kungahistoria och en del annat. Jag stod bredvid. Det gör jag liksom instinktivt när det är nya människor tillsammans med M, för att stötta båda parter och tolka osv så där lite smidigt utan att någon känner sig trampad på tårna. Det behövs oftast. Jag ser ju på dem ungefär vad de tänker, när de blir otåliga osv och jag vet ju hur M tänker. Och vad han inte tänker på. Den här gången la jag mig knappt i alls, för det kändes som att hon tyckte om att prata med M och hade koll på läget. Hon visste ju om hans diagnoser dessutom.
Så helt plötsligt säger hon till M:
"Nej, nu måste jag strax gå hem."
Och jag kunde inte låta bli att viska till henne, när M hade gått iväg:
"Bra, det är SÅ tydlig du måste vara mot M, för han förstår inte annars. Han har svårt att läsa andra människor samt att förstå de sociala koderna."
"Jo, jag visste det." sa hon lugnt.
"Du har kanske erfarenhet?" undrade jag.
"Ja, det har jag", sa hon. Och så gick hon.
När hon senare kom för att hämta sin son, så kunde jag inte låta bli att fråga vad hon jobbar med.
"Psykolog. På företagshälsovården." svarade hon. Och så fortsatte hon:
"Jag har ingen utbildning inom autism, fast jag har jobbat på BUP i 2 år och hade väldigt duktiga kollegor, så jag tyckte jag lärde mig oerhört mycket om det."
RIDÅ! :)
Så jag har alltså idag, och de andra gångerna vi setts, försökt lära en erfaren psykolog baskunskaper om autism. Hehe....
(Men det känns VÄLDIGT bra att hon har denna erfarenhet. Nu förstår jag varför hon varit så förstående med hela vår familjs situation.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar