Tema utbrändhet: En uppdatering

I morse länkade jag upp två gamla inlägg hos Neurobloggarna om veckans tema som är utbrändhet. Det var för att starta temat. För att få folk att komma igång med tankarna. Jag har ju som tur är inte gått in i väggen, så jag tänker att det är många som kan långt mer om detta än jag själv. Som tyvärr har gått in i väggen flera gånger. Jag själv bara balanserade där, 1 cm från den. Jag vet inte om det var så, men det kändes så. I en facebookgrupp så skrev jag ner alla mina symptom och 5 personer svarade direkt typ:

"Akta, du är på väg in i väggen! Så kände jag det precis innan jag gick in i väggen."

Det gjorde så klart stort intryck på mig. Jag lyssnade. Det var inte mycket jag kunde göra, mer än att ta det ännu lugnare. När jag kände "plockar jag upp en leksak till från golvet så kollapsar jag", så lät jag leksakerna ligga. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur det kändes i övrigt. Jag var helt tom i huvudet. Kände mig som en grönsak. Tankarna gick så låååångsamt. Och kroppen svarade inte alltid när jag sa till den att göra olika saker, men det var som tur var övergående. Jag kunde alltid vila bort det.

Och vid vissa tillfällen har jag fått NPF-symptom. Visst har jag några stycken enstaka NPF-drag, men på det stora hela tror jag mig vara neurotypisk. Jag känner inte igen de sensoriska svårigheterna t ex. Förutom då jag varit väldigt ansträngd och kanske t o m varit sjuk. Jag har då blivit ljud- och ljuskänslig. Inte kunnat processa mer än en sak i taget. Behövt koncentrera mig på att tugga maten t o m. Ogillat förändringar i schemat. Haft närmre till utbrott/sammanbrott. Fått motoriksvårigheter, t ex snubblat eller börjat tappa saker på ett sätt som jag inte brukar. Det händer fortfarande och det ser jag alltid som en varning att jag måste sätta mig ner och ta det lugnt en stund. (Varför inte blogga lite. ;) )

Tja, ungefär där slutar mina erfarenheter av utbrändhet och den berömda väggen. Jag tror att andra bloggare kommer berätta mer för er om hur det är att faktiskt gå in i väggen. Jag är glad för mina erfarenheter, för de gör att jag förstår maken bättre. För på många sätt så funkar vi likadant, fast det tar olika lång tid innan vi (tillfälligt) kollapsar mentalt. Han lever med konstant högre stress p g a hans sensorik (=hör, luktar och ser allt), så det fullt logiskt att han hamnar där snabbare än jag. Egentligen är vi rätt lika. Att kräva att han ska skärpa sig och orka lika mycket som jag är ju totalt meningslöst och orimligt. Han får gå undan istället. Det funkar. Han vilar och kommer tillbaka. Därefter är det ibland dags för mig att gå undan.

Nu har det förstås blivit mycket bättre på sistone. Barnen har blivit större sen jag skrev inläggen jag länkade upp tidigare idag, men det händer att barnen återgår till dåligt beteende flera gånger om dagen. Ibland hela dagar. Lillebror och lillasyster kan vara rätt hemska mot varandra: Rivas, sparkas, dra i håret så det lossnar, bitas, slåss med tillhyggen, kasta saker på varandra (hårda saker - varför inte en sax?) och smälla igen dörrar nära varandras fingrar. Gärna samtidigt som de rusar runt i huset och jagar varandra och man inte hinner ifatt dem. Man får värsta stresspåslaget. Men det hör nog inte till NPF, utan till det faktum att de är rätt nära i ålder (18 månader). Förutom det så skriks det ofta en hel del om diverse viktiga och oviktiga saker, relaterade eller icke-relaterade till NPF. Vi jobbar på att få barnen att hitta andra metoder att ta till, kan man lätt säga.....

Något som blivit bättre är makens hälsa. Först "Crohnsen" som försvann mystiskt sen vi la om kosten. Därefter försvann huggen i bröstkorgen nästan helt efter att en vän känt igen symptomen och berättat för oss att det var stressymptom och att det enda han kunde göra åt saken var att vila. (Han har varit på alla möjliga undersökningar inom sjukvården och de har inte hittat orsaken.) Så maken har varit iväg och vindsurfat så mycket som möjligt (=vila för honom). Nu är det "bara" de kroniska smärtorna i bröstkorgen och ryggen kvar.

Med mig är det bra, även om jag känner mig rätt trött. Min mentor sa att det tar lika lång tid att komma igen efter att man gått in i väggen, som det tog att hamna där. Nu gick jag ju som sagt inte in i väggen, men det känns att jag är sliten av de 5 åren (2009-2013) då det varit kris i familjen. Jag har lyssnat på det och har förmånen att kunna jobba halvtid, så det gör jag tills jag mår bättre. (Det känns direkt i kroppen om jobbar mer än så.) Långsamt kommer det bli bättre i familjen. Krisen är över. Och säkert har vi haft en stor portion tur som båda klarat oss från att gå in i väggen. Vi har ju t ex båda haft turen att bli av med jobben (p g a omorganisationer) och fått vara hemma perioder. Tänk att man ska bli räddad av det.....

Vad är dina erfarenheter av utbrändhet och att gå in i väggen? Skicka gärna ett blogginlägg till Neurobloggarna.