De fem första åren var väldigt bra. Vi hade sällan problem. Åtminstone är det så jag minns det. Det var när barnen kom, som vårt förhållande verkligen sattes på prov. Just för att barnen mådde dåligt. Vi fick dem tätt och två av dem fick neuropsykiatriska diagnoser och det tredje och minsta hade länge väldigt ont i magen (läs: skrik på kvällar och nätter). Och dessutom så har vi vuxna varit drabbade av olika sjukdomar, ibland samtidigt. Vi har haft minimalt med hjälp, förutom LSS-insatsen som förmodligen räddat oss båda från att gå in i väggen.
Nu när barnen blivit lite äldre, och de mår så otroligt mycket bättre eftersom vi upptäckt deras kostintoleranser och ger en kost som de mår bra på, så är läget ett helt annat. Maken är just nu på vattnet och vindsurfar. Och jag och barnen är hemma och myser. Barnen leker tillsammans och jag är mer som "en fluga på väggen" för att inte störa dem, och får själv lite lugn och ro och kan pula med det jag vill. Äntligen! Äntligen känns familjen hel.
Tänk vilken resa vi gjort. Vi har båda två fått tänka om med mycket, men ändå lärt oss otroligt mycket på vägen. Om oss själva, varandra och barnen. Vi har blivit sammansvetsade. Lustigt nog så tycker vi ofta väldigt lika om mycket. Bara med en sån sak som husrenovering. Vi har äntligen ork och tid att börja tänka framåt och ta tag i huset som behöver städas och renoveras till viss del. Och vi tycker båda ungefär likadant när vi diskuterar vad vi vill göra.
Glad för din och er skull!!
SvaraRaderaTack Mia! :)
RaderaSent Grattis får man då säga.
SvaraRaderaVi firar också 10 år men det 14 Augusti och precis som er så har vi "landat" en aning vad det gäller våra barns särskilda behov.
De är 11 och 7 år.
Hälsningar Jens
Tack Jens! Härligt att höra att ni också "landat". Det är så skönt när man hittat hur man ska vara tillsammans. Det är sannerligen inte lätt. Det är många som skiljer sig och det förvånar mig inte med tanke på vilken press det är. Jag är glad att vi klarat den svåraste tiden.
Radera