Lillebror har haft svårt med kamratrelationerna under nästan hela sitt liv. Han har haft svårt att tolka de andra barnen, främst deras avsikter, deras förmåga och deras sätt att tänka. Det har varit många missförstånd och lillebror har varit missförstådd. Det har ofta blivit att han bitits eller slagits, eftersom han blivit arg väldigt snabbt och inte fått fram orden i tid. Ja, ni får kanske upp en bild i huvudet över ett barn som slåss mycket och som får mycket skäll av kamrater och pedagoger. Där föräldrarna kontaktas och ombeds ta tag i dagis- och skolproblem hemma. (Vilket sällan går. Problemen bör lösas när och där de uppstår.)
Men så har det inte varit. Pedagogerna har mött honom där han varit. Försökt förstå honom. Försökt sätta sig in i hans situation hur han tänker och hur han fungerar. De har lyckats rätt bra. Lillebror har naturligtvis varit ungefär likadan hemma. Han har slagit oss allihopa när han varit frustrerad. Det har varit många missförstånd av familjemedlemmars intentioner. Vi och pedagogerna har jobbat hårt på att lära lillebror att förstå hur andra tänker och varför de agerar som de gör, vad som gått fel samt hur han ska göra istället. Och hur man rent allmänt ska vara mot kompisar och familjemedlemmar. Det har gett resultat. Nu äntligen.
Lillebror har börjat springa efter storebror M när han är ledsen, för att göra honom glad. Antingen med kattlekar, med att prata om datorspel eller genom att locka med något annat. Naturligtvis är det inte alltid så enkelt att M förstår detta och faktiskt blir glad, men det är en annan historia..... Lillebror försöker i alla fall och han är rätt envis faktiskt. Funkar det inte att göra M glad på det ena sättet, så testar han ett annat. Trots att M skriker åt honom.
I tisdags blev en dagiskompis ledsen över en sak. En kompis som han faktiskt ofta bråkar med. Pojkarna drar inte riktigt jämnt. Men lillebror hade börjat prata datorspel med den andra pojken, som genast hade blivit gladare. De två fortsatte att prata om datorspel till och från under dagen. Vi ett tillfälle så vänder sig lillebror till sin fröken och säger:
"Jag pratar datorspel med X för att han ska bli glad."
Jag är så tacksam för att lillebror fått detta stöd av pedagogerna. Att han lyckats bibehålla sin goda självkänsla. Att han ser sig själv som någon som kan och vill trösta andra. Det kunde verkligen varit tvärt om.
Hej! Gd så ja känner igen mig. Har en son på 7 år, han har adhd med autistiska drag, och ja han har inte fått de stöder från pedagogerna utan får alltid alltid skäll. Han kan få skulden för ett bråk fast han inte ens närvarar just där för stunden då både barn o personal år så van att han är inblandad.. Det har gått så långt att han säger "jag vill inte gå i den här skitskolan" :( mammas lillprins, önskar personalen gjorde som vi kommit överens om. Men de e väl lätt o ha en syndabock... Det ska jag Dock ändra på till hösten när han byter lärare o börjar åk 1.. Han ska inte behöva känna såhär inför skolan i f-klass :( önskar att pedagoger ville lära sig mer om barn med npf-problematik.. Är orolig hur de kommer gå för min lilla son som börjar f-klass till hösten med genomgripande störning i utvecklingen (a-typisk autism) som är tyst, försynt o varken syns el hörs mer än nödvändigt.. De e ju ofta de banen som hörs o syns som får mest uppmärksamhet på både gott och ont. Tack för din fina blogg, man blir inspirerad <3
SvaraRaderaHej! Ursäkta sent svar. Usch vilket dåligt bemötande av din son. De borde själva reagera när han får skulden fastän han inte är där. Förstår din oro för din minste. Att de inte fattar att de själva vinner på att förstå barnen. Man blir så ledsen. Hoppas det blir bättre till hösten. Och tack för de fina orden om min blogg.
Radera